Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Segstartad Winnerbäck lyckades till slut väcka sin publik

 
Storsjöyran 2016
Visa alla artiklar

Det första och ett av kvällens allra största frågetecken var vart publiken befann sig.
Större delen av Stortorget ekar nämligen tomt när Lars Winnerbäck med band kliver på scenen men trots det dunkar basen igång på utsatt tid med låten "Lågsäsong" som även öppnar upp de senaste albumet.

LÄS MER: Recensioner, tv-klipp och nyheter – här hittar du allt från Storsjöyran

Under öppningsnumret tittar Winnerbäck ut över sin publik och nickar gillande. Kanske av tacksamhet för skaran som har tagit sig dit. Kanske är det att vara tillbaka på Storsjöyran som får honom att le. Han är ju ändå en riktigt veteran på festivalen då detta blir hans nionde besök under de många åren som folkkär artist.

Vi fortsätter in på yttligare ett av de lite nyare spåren, nämligen "Utkast till ett brev" där även munspelet får ta plats i några alldeles för korta sekunder. För det är nämligen under dessa sekunder som jag för första gången vaknar till liv ute i publikhavet.

Det är en trevande början, för att utrycka sig milt. Det känns segt och vår huvudperson på scenen håller sig på försiktigt avstånd. Jag är flera gånger under spelningen rädd för att det är så det kommer fortsätta fram till avslutet.

"Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar "Är du där?" märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här" sjunger Lasse under låten "Khom Loy" och just de orden beskriver ganska exakt hur mina tankar går under den första halvan av spelningen. Har jag växt ifrån en av mina viktigaste musikhjältar från ungdomen? Börjar hans storhetstid rinna ut nu?

Tack och lov är det inte med de tankarna som jag lämnar Stortorget senare.

För tillslut får vi faktiskt tillbaka honom. Den gamla Lasse som vi alla känner igen. Det märks så tydligt att det är just den versionen av honom som publiken har närmast sitt hjärta.

Spelningen kan delas upp i två delar och det är som natt och dag. Första halvan är en stor gäsp medans andra halvan spottar ur sig folkkära hits och trots att artister givetvis vill visa upp sitt nya material så är det den gamla Lasse som jag trivs allra bäst med.

"Stockholms kyss" får mig att le för första gången under spelningen. "Elegi" lyfter aldrig så högt som den brukar men är ändå en närmast magisk stund. En låt som däremot alltid lyckas fånga tag i publiken är "Hugger i sten" där människor runtomkring mig kramar om varandra lite extra hårt och sjunger med i de känsliga verserna. Senare kommer "Elden" och det är just den förlösande vändningen som jag hade längtat efter.

Under låtar som "För dig" får också bandet visa vad dom går för. Fina gitarrer som varvas med Winnerbäcks stämma och tillsammans verkar dom trivas rätt bra där dom befinner sig.

Jag har sett honom bättre. Jag har sett honom spela med ett starkare bultande hjärta än det vi bjuds på ikväll. Det går dock inte att förneka att Lars Winnerbäck fortfarande är oerhört älskad av sin publik. Han samlade tillslut sina krafter och gjorde någonting stort för oss. Det var synd att det tog halva spelningen för att han skulle lyckas tända den där elden.

• Betyg: 3