Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Shrednekk "The suicide tribe" (vänta med denna tills den går i papperet, inte inplanerad än)

Skivrecension

Annons

Efter nio år som band debuterar metaljämtarna i Shrednekk med "The suicide tribe", en skiva som har spelats in från och till under två års tid.

Musiken kan beskrivas som proffsig och hård thrash metal, även om det finns många andra inslag också. Till exempel växlar sången mellan det mörka, growl-liknande från dödsmetallen och ljusa, desperata skrik, mer åt black metal-hållet.

Skivans omslag är gjort av konstnären Ida Norlén – som märkligt nog inte är omnämnd i cd-häftet – och sätter tillsammans med albumtiteln en mörk och obehaglig ton. Bra.

Det är i de melodiska partierna som styrkan finns. Där uppvisas en fin låtskrivarförmåga och känsla för melodier och arrangemang. Topparna är de inledande respektive avslutande instrumentalerna "Oy, to ne vecher" och "The suicide tribe".

Titelspåret är skivans mest ambitiösa låt, ett åttaminutersverk som faller i den linje av "metalsymfonier" som bland andra Metallica skapade på 80-talet och Dissection gjorde på 90-talet. Det är skivans finaste stund och något jag gärna skulle höra live, på riktigt hög volym och med stämningsfull ljussättning.

"Concrete garden" har ett parti med gitarrer i stämmor som gör mig barnsligt förtjust. Där finns en äkta heavy metal-känsla, som även hörs i ett parti av "I am anarchist".

Det är kul att gruppen tar ut svängarna, med inslag av både flöjt och fiol. Instrumenteringen och arrangemangen vittnar om att mycket arbete ligger bakom. Men det låter också studioprodukt, och det märks att bandet inte spelat mycket live, genom att samspelandet haltar ibland.

Dessutom finns det brister i produktionen, som att trumljudet låter sådär och ligger väl högt och separerat i mixen.

Även texterna bryter traditionen. I "Hammertime" dissas dokusåpor och kändisar och "Happy anniversary" handlar om otrohet och svek i en kärleksrelation – ett vanligt ämne i många musikstilar, dock inte thrash metal. Det är modigt gjort.

Tvyärr innehåller båda låtarna slentrianmässig misogyni, vilket också gäller för "This is Shrednekk". Det blir inte tufft, bara barnsligt och tröttsamt. Då föredrar jag, trots allt, de mer mörkt stämningsbyggande texterna, som "Render of veils".

Med fler spelningar innanför västen, och kanske en utomstående producent nästa gång, kommer album nummer två kunna bli en höjdare.