Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sigge, 92, är ett hopkok av klokhet

Han har tillhört samma sångkör i 67 år. Han har Abba som sin favoritmusik. Han har ett stort hjärta för hästar. Han har varit med om hemska saker i sin ungdom. Och han har förberett sin sista resa.

Följ med hem till Sigge, 92 år. Han är ett hopkok av en massa bra saker.

Annons

Det här är Sigge Nilsson i Aspåsnäset. Han är en gammal man. 92 år och älskar Abba. Och hästar.

Han tycker att det ska bli lite jobbigt att lämna allt han levt med på gården i 90 år.

– Det är livets gång, säger han.

Han bor i en gammal stuga som lyser skarpt gul mot den blå vårhimlen. Nästan mitt i byn.

Annars är det bara att kliva rakt in hos Sigge.

Han säger det själv.

– Hen e re bäre och kliv in, åsså hör je dåligt å, säger han när han öppnar dörren för mig en måndagseftermiddag i början på mars. Utanför värmer vårsolen och det är väldigt lite snö på ägorna.

Livets gång med Sigge är vi ute efter, jag som intervjuar och Susanne som fotar och filmar.

– Vad fint du har det, säger vi och kliver in.

– Ja, varför skull je int ha dä? undrar Sigge med all rätt.

Det slår mig att den jämtska Sigge pratar har han lärt sig under 1920-talet då han var barn. Den är alltså omkring hundra år gammal. Sigge pratar på ett sätt som man pratade för ett sekel sedan.

Det känns lite svindlande.

Sigge har varit med i Aspåskören i 67 år, men tvingades sluta på grund av ryggproblem för ett år sedan.

– Je orsk inte stå så lääng, säger han och tar sig för ryggen.

Kören har varit en stor del av hans liv. Han visar bilder där han som ensam äldre man är en del av helheten, där yngre kvinnor omsvärmar honom.

Men nu är det alltså slut, kroppen säger ifrån.

– Men jag har i alla fall sjungit i domkyrkan i Trondheim, säger han stolt.

Då fick han erbjudande om att följa med kören på en sångarresa till Norge.

– Men jag följer bara om jag får sjunga i domkyrkan, sa jag. För det visste jag ju att man inte fick. Då ordnade de så att vi fick sjunga under själva guidningen, så på sätt och vis har jag ju sjungit i domkyrkan, säger Sigge och skrattar.

När han fyllde 90 år kom det massor av människor för att hylla honom. Hela huset var fyllt av folk.

– Det var hundra stycken här och jag bjöd på buffé, berättar han.

Sigge har också varit en hästuppfödare och har vunnit framgångar inom travsporten. Han har flera urklippsböcker där han samlat tidningsartiklar och bilder från åren som aktiv hästkarl.

Han visar oss in i salen och vi tittar på möbler som den kände författaren och målaren Aksel Lindström har tillverkat.

Samme Aksel har på ett eget sätt präglat rummen hos Sigge. Han var där på 1930-talet och målade väggmålningar bland annat. Sigge visar dem stolt.

– Han var duktig och skriva också, den där Frösötrilogin började jag läsa och kunde inte släppa böckerna ifrån mig.

Sedan sätter vi oss vid hans köksbord eftersom Sigge vill berätta om en hemsk olycka han upplevde som 22-åring i det militära. Då var han som värnpliktig med sitt I 5-förband förlagd i Ljungdalen. Förbandet skulle genomföra en fältövning som innebar att de skulle förflytta sig och inta en ny bivack under kvällen. Samtidigt skulle de utsättas för ett övningsanfall av en annan pluton.

Dock överraskades de av en våldsam snöstorm på kanten till fjället. Sigges förband kom fram till bivackplatsen, men något överfall blev det aldrig. Den styrkan hade gått bort sig i stormen.

Han säger:

– Det värsta var att militärledningen aldrig gjorde något för att leta reda på dem. I stället var det en ung fänrik och en värnpliktig från Storhallen som gav sig i väg på eget bevåg.

– Det var starkt gjort, säger jag.

– Ja, svarar Sigge, de gav sig iväg i snöstormen och hittade till slut den andra styrkan som fördes i säkerhet. Men fem man blev kvar därute. Tre av dem hittades döda på morgonen efter.

Sigge får tårar i ögonen när han berättar.

– Je tyche att militärn hadd kunne försökt å gjort nå at de i tid i ställe för å väänt te måran, säger Sigge.

De tre unga männen kom från Östersund, Tandsbyn och Sundbyberg.

En stund senare när Sigge visar oss runt i huset och han tar igen sig i Aksel Lindström-stolen, säger jag:

– Du har det verkligen fint här med alla gamla möbler och all vacker inredning.

Han svarar då:

– Men det går ju inte få med sig när je fer.

– Hur tänker du då, Sigge?

– Je ha redan pratat med en kantor. Det är livets gång.

När jag och Susanne tackar för oss ska Sigge vattna blommorna. Han har fina blommor i alla fönster och dessa har han skött i alla år.

– Det är töcke je håll på mä om dagan. Och så jär je me nån tur te postlåa och så mata je fauglan.

Säger Sigge på sin snart hundraåriga jämtländska dialekt.

Och när vi går ut till bilen tittar vi ut över gårdsplanen och då ser vi de stigar som Sigge trampat upp i snön. Livets gång.