Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

SJ:s sparpaket som ett hål i huvudet (ut på oebben fredag morgon)

Annons

Jag åkte till Örebro förra helgen. Att resa söderut brukar sällan innebära några större problem, men ska man dessutom åka i tvärslig riktning över landet kan det bli knepigt.

Att flyga från Östersund till Örebro faller på sin egen orimlighet, så det hade jag inte ens räknat med. Men tåg borde väl funka? Jo, om jag hade all tid i världen och var en stor förespråkare för många byten och långa uppehåll.

Jag brukar inte tycka att det är svårt att boka resor via nätet, men eftersom det kändes så knepigt att hitta ett enkelt sätt att ta sig till Örebro, gick jag in på en resebyrå i stan. Tyvärr hade inte försäljaren några ess i rockärmen att dra fram, snarare sjönk hon uppgivet ihop när jag förklarade mitt ärende. Jag kände mig nästan skamsen över att inte kunna ändra mig och säga "äh, skit i Örebro, jag reser till Kuala Lumpur i stället!".

Nej, vännerna från studietiden i Göteborg skulle ha återträff i Örebro, så ville jag träffa dem var det bara att kavla upp ärmarna. Alltså flög jag till Arlanda, satt där ungefär en timme och filurade, tog tåget till Stockholms central, satt även där ungefär en timme och filurade och klev sedan på ett regionaltåg till Örebro.

Att resa Arlanda–Örebro tur och retur i första klass visade sig vara endast 74 kronor dyrare än i andra klass, så för att få lite guldkant på tillvaron valde jag det dyrare alternativet.

Tämligen omgående stod det dock klart att man inte kan lita på någonting här i världen. Det trådlösa nätverk som så frikostigt utlovats av SJ fungerade inte alls. Jo, man kunde ansluta till det utan problem, men man kom inte ut på nätet. Konduktören hade ingen aning om varför, och för all del, hon var tågkonduktör och inte IT-tekniker, men inte blev jag gladare för det.

Träffen i Örebro var precis så härlig och underbar och intensiv som bara en träff mellan fem kvinnor som alla passerat 50-strecket kan vara. Visst ägnade vi tid åt att summariskt gå igenom de 29 år som passerat sedan sist vi sågs, och visst visades det bilder på barn och äkta män, men framför allt ägnade vi oss åt att vandra i minnenas allé.

Vi pratade tills det skummade i mungiporna och var bara tysta under de fåtal timmar vi tillbringade sovandes i sängar. Så fort vi vaknade var vi i gång igen.

Vid återresan till Arlanda fanns anledning till oro, eftersom jag skulle kliva av i Bålsta och därifrån ta bussen till flyget. Endast 13 minuter skilde tågets ankomst från bussens avgång, och jag hyste vissa farhågor för att det inte skulle räcka, särskilt som vi redan var 8 minuter sena när tåget lämnade Örebro.

Mycket riktigt. När tåget stannade i Bålsta fanns inte ens avgaserna från bussen kvar, och jag var glad att jag hade bokat ett flyg som gick en timme senare än jag hade behövt om tåget varit i tid. Man kan kalla det föraning, eller varför inte bitterhet?

Vi som missat bussen fick stiga av på Stockholms central igen och köa i resebutiken för att få en biljett med Arlanda Express. Den stod SJ för, men det var väl å andra sidan det minsta man kunde begära. Inte heller denna dag gick det att komma ut på internet via SJ:s wifi.

Det första jag skulle rekommendera SJ om de ville komma till rätta med problem av den art jag här redogjort för, vore inte att slå till med det sparpaket i miljardklassen som presenterades i veckan.

Faktum är att en besparing i den storleken känns direkt kontraproduktivt, närmast jämförbart med att borra hål i det egna huvudet eller spika fast fötterna i golvet med bultpistol.

Men det viktigaste i dagens Sverige är inte att infrastruktur som järnvägar, trafikerade av såväl tåg som rälsbussar och dressiner, finns på plats, underhålls och medverkar till att resenärer tar sig från plats A till B utan större mankemang. Nej, det viktigaste i dag är att sådan verksamhet avregleras och att det statligt helägda bolaget SJ låtsas vara en fri aktör som vilken skojare som helst.

Vd Christer Fritzon säger utan att darra på manschetten till DN: "Varje tåglinje ska vara lönsam, annars läggs de ned".

Tydligen är det bättre vara fri och korkad än reglerad och smart. Men kan det verkligen vara lönsamt i längden?

Fotnot: "Tvärslig" är ett ord som jag hittat på enkom för denna krönika, men det står er fritt att tycka vad ni vill om det.