Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Självförtroende och energi hos In Solitude

In Solitude är ett suveränt liveband. Det bevisades i lördags.

Annons

– Ni kan bli skränigare än såhär, säger sångaren Pelle Åhman i slutet av spelningen, och försöker få i gång publiken.

– För vi är fantastiska, alltså VI, fortsätter han och pekar mot de andra bandmedlemmarna.

Så rätt han har. In Solitude är taggade till döds. Kanske särskilt basisten Gottfrid Åhman, bror till Pelle, som headbangar hårdast av alla på scenen och skriker hetsande mot åskådarna. Samtidigt lyckas Pelle med bedriften att vara stencool rockstjärna och artig ("Tack, mina damer och herrar") på en och samma gång.

Att kalla deras musik för heavy metal skulle vara lika snävt som att benämna Björk som en popartist. In Solitude spelar mörk och melodisk rock, beskrivningen får sluta där.

De har ett oerhört självförtroende, både på scen och på skiva. Senaste albumet "Sister" är en konstnärlig seger som fått välförtjänt fina betyg. Bandet har turnerat med Uppsalavännerna i Watain och ska nästa vecka ut i Europa med Behemoth och Cradle of Filth. Nyligen fick de en lång special i SVT:s PSL.

Hårdrocksklubben i Östersund – som gör en slags comeback – ska ha kredd för sin fina fingertoppskänsla. In Solitude är bland det hetaste inom svensk rock just nu.

Förbandet Gudars Skymning spelar hårdrock med tydliga rötter i 1970-talet. De har alla komponenterna som behövs: bra riff, melodikänsla, bluessouligt raspig sång från Kenny Oswald Dufvenberg – och svänget. Inledande "Höj era glas" är en solklar hit, och gitarravslutningarna på "Hells klockor" och "Alla kungens män" ren riffglädje.

I början står ingen framför scenen, men Gudars Skymning vinner publiken genom en arbetsseger. En efter en vågar sig fram, och jublet stiger efter varje låt.