Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjukdomarna vi bär på är aldrig nöjda

Den var en sommar som vi såg genom bilrutan.
Det var i lupinernas tid. Ogräsens tid.
Vilda, vackra, svåra att utrota.
Men vi ville ju utrota allt, ta bort det som skavde i sommarvärmen.

Annons

Vi åkte bil. Fram och tillbaka mellan Östersund och Umeå. Hela sommaren.

Vi såg lupinerna i dikeskanterna. Ena veckan berusande blåa, lila och rosa-bandet rosa. Nästa gång på väga att blomma ut och över. För varje resa blev de allt gråare.

Det finns en symbolik i det sa du, och trampade gasen nästan i botten.

Att sommaren snart är slut, fortsatte du, och att vi också är det. Jag nickade och sa att jag inte orkade mer, inte något mer alls, och jag tittade ut genom rutan och tiden gick. Tiden gör det alltid, som om den inte visste bättre.

Det är sjukdomarna som håller oss i sitt grepp på dagarna. Suger musten ur oss. Slickar sig om munnen och vill ha mer. Sjukdomarna vi bär på är aldrig nöjda. De tror att de ska besegra oss, och de kan ha rätt. Det är den farhågan som håller oss vakna på nätterna. Som får oss att längta efter svalka. Frihet från tankar som vi redan tänkt tusen gånger och som inte ger ro. Men inte minsta vind genom sovrumsfönstret, som står på glänt. En vind som skulle vara mild och god och viska: det finns hopp.

Vi åkte bil. Fram och tillbaka mellan Östersund och Stockholm. Sommaren hade blivit nästan höst, gått in i andra andningen. Vi såg naturens trötthet efter den heta sommaren, vi kände igen oss i den tröttheten. Pratade inte mycket, men sjöng. Klämde i med olika glada sommarlåtar som Jag tror, jag tror på sommaren. Att sjunga brukar få oss gladare, även om texterna kan kännas fel. Jag tror, jag tror på sol igen...

Men du, sa jag, när sången tystnade för att vi inte mindes texten. Du, jag tror inte längre på sommaren. Jag tror inte på något längre. Jag är tom, sa jag, och det gör ont i tomheten. Den tar sådan plats. Du svarade inte. Vad ska man säga när allt redan är sagt?

Nu kom regnet. Det slog mot rutan. Vi närmade oss Stockholm. Snart skulle vi stå i korridoren på ett nytt sjukhus. Stå där och inte veta vad vi skulle tro. Inte veta vart vi skulle gå, fråga, fråga om allt, inte minnas svaren, vänta, leta efter rätt rum, se henne där. Hennes bleka ansikte.

Det var i lupinernas tid. Ogräsens tid. Sjukdomarnas tid.

Vi gjorde så gott vi kunde i kampen mot det sjuka, men det räcker så klart inte.

För sjukdomarna har en dold agenda, som ingen riktigt kan förstå sig på.

Tittade då och då in i fönstret mot omvärlden, Facebook. Fast jag visste att det skulle göra mig ledsen. Alla är lyckliga på sina nybyggda altaner, dricker rosevin i skymningen, kramar barnbarn, grillar gott och avancerat med vänner, badar i en solvarm vik sent på kvällen, ler, ler, ler. Och här är vi, tänker jag, och tycker plötsligt synd om oss. Vi som inte uppdaterar våra sidor alls numera, för vi har inga fina sidor att visa upp. Våra sidor är baksidor och vem vill se och höra om dem?

Det tänker jag där jag sitter i en bil, på väg mot något sjukhus, någonstans och hösten har kommit och jag fryser.