Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ska jag se på när min lillasyster tynar bort?

Min lillasyster är sjuk i anorexia sedan mer än fem år tillbaka. Hon är uppvuxen i Östersund, det är hennes hem och trygghet, det är även där stora delar av hennes familj bor.

Annons

I början fick hon hjälp från ätstörningsenheten i Östersund. Hon hoppade av två gånger eftersom vårdformen inte passade.

Vi fann specialistvård utanför länet men fick ingen remiss, som man behöver för att inte tvingas betala hela behandlingen själv. Den vård som de erbjuder på den kliniken kan erbjudas i även i Östersund, blev svaret.

Ett fruktansvärt bakslag, men vi hittade krafter för att orka kämpa. Vi tog bakvägen och lyckades skriva henne i kommunen där kliniken finns, så att hon fick rätt till den vården.

Min lillasyster har flera gånger berättat för mig att hon känner sig sviken och "utkastad" från sin egen hemkommun.

Hon känner att läkare hon träffat inte har trott på henne, inte har förstått hennes situation. Hur sjuk måste man vara för att få den specialistvårdremiss?

Anledningen till att min lillasyster lever i dag är för att vi har orkat kämpa för hennes rätt till rätt vård, en kamp som fortfarande pågår.

Det här är en sjukdom då man måste se det enskilda fallet, en vårdform som funkar för en kanske inte funkar för en annan.

En annan sak med ätstörningsvården i Jämtland; den kanske funkar för dem som inte är så sjuka, som bara behöver lite hjälp och stöttning, men de andra då? De som har varit sjuka i flera år utan att bli friska.

Menar ni att vi ska blunda och lägga oss ner och ge upp när det inte fungerar? Ska jag se på när min lillasyster tynar bort? Om inte hon, eller jag eller min familj orkar kämpa för hennes rätt till ett friskt liv, vem hjälper oss då?

Emma, storasyster

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel