Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Skönt att slippa de blodsugande flygfäna"

Det för årstiden kyliga vädret har medfört att förekomsten av flygande insikter är ringa.

Annons

Det uppskattas naturligtvis inte om man är en sädesärla i färd med att ge liv åt nästa generation, men som ett exemplar av Homo sapiens kan jag tycka att det är ganska skönt att slippa de blodsugande flygfäna som annars hemsöker luften. Härförleden gjorde jag en kortare fiskeutflykt och jag såg endast tre myggor under denna tur. En dag senare avslöjade två kliande myggbett att de inte kunde motstå den gastronomiska frestelse som min lätt svettiga kropp utgjorde. Det gäller att passa på, tänkte de nog när de såg en individ som inte var täckt av svårgenomtränglig tjock päls, men storleksmässigt nära de älgar som de annars kalasar på. 

Annars är jag inte mer utsatt än någon annan och jag har inget emot svärmar av knott och mygg runt min person, bara fisket är bra och myggoljan påstruken. Jag har heller ingen spindelfobi, vilket annars är vanligare än man tror. Min mest intensiva kontakt med en spindel skedde på en campingtoalett på Öland på 80-talet. Jag stod och borstade tänderna och betraktade mitt ännu oförstörda 12-åriga anlete i spegeln när jag i ögonvrån såg något som sakta sänktes ned från taket. När den stannade halvvägs insåg jag att det var en spindel, storleksmodell- japansk monsterkrabba. Åtminstone uppfattade jag den så. Plötsligt släppte den taget om tråden och landade ovanpå min hjässa med ett torrt ihåligt ljud som fyllde mitt huvud – ungefär som när man blir träffad av en pingisboll. Detta vidunder befann sig intrasslad i mitt hår i cirka tre sekunder innan den mötte sin baneman i form av en gummiklädd träskoklack. En ömmande bula blev följden av detta möte. (Ja, min av gryende pubertetshormoner omtöcknade hjärna tänkte inte längre än att klappa till medan spindeln fortfarande satt kvar på huvudet). Men trots detta så välkomnar jag dessa naturens skickligaste vävare som ett behövligt inslag i faunan. 

Som djurvän och förespråkare för biologisk mångfald ser jag dock bara en sann antagonist i insektsriket – nämligen getingen. Det är min fullständiga övertygelse att denna lilla insekt är en skapelse av Hin håle, eller en naturens nyck – designad för att förpesta livet för de stackars oskyldiga människor som framleva sina dagar på detta jordklot. Det där med att de är fredliga och bara sticker när de är hotade är en myt. De är ytterst konfrontativa och våghalsiga. Det är som om de inser ironin i att de som väger 367 000 000 gånger mindre än en genomsnittlig människa, ändå kan få denne helt ur fattningen och bete sig hysteriskt. Värst är de mot slutet av sommaren, när de går mot sitt livs solnedgång. Då drar de runt som berusade banditgäng i trädgårdarna, ivriga att roffa åt sig allt ätbart de kan innan den eviga sömnen inträder. Jag har varit med om ett tillfälle när en bättre middag gått till spillo, då en getingrädd individ välte ett fulldukat trädgårdsbord för att undkomma ett särskilt närgånget exemplar av dessa små gaddförsedda giftmissiler. Detta med all rätta, ty ett getingstick är ytterst smärtsamt, vilket alla som blivit stungna kan intyga. Sist jag blev stungen av en geting stod jag och pantade burkar i ett av stans mer frekventerade varuhus. Helt oprovocerad satte den gadden i nacken på mig, vilket naturligtvis ledde till att burkar och flaskor tappades ut på golvet när det skulle viftas och fjollskrikas. Förmodligen kommer undertecknad enligt lagen om karma, snarast blir stungen av en geting igen, inte minst för författandet av denna krönika.