Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skulle det kunna vara så skruvat att jag trivs här?

Annons

"Men du ska ... bo kvar ... där uppe?"

Han drar ut på frågan, som om han undrar själv om den är riktigt rätt formulerad.

"I Jämtland? Ja", svarar jag.

Den som frågar är en bekant i bokbranschen, boende i Stockholm, förstås.

"Det är ju närmare ... till allt ... här ... annars."

"Inte hem", svarar jag och tänker på alla gånger jag fått den där frågan, direkt eller indirekt, om jag kanske ska flytta nu, borde flytta, och hur jag varje gång förvandlas till ett tjurigt träsktroll, bara för att jag så tydligt hör den där undran i tonfallet.

Varför, undrar han egentligen, ska du bo där?

Och det är själva ifrågasättandet som stör mig, det faktum att det alltid går att fråga människor boende utanför storstadsområdena om de inte har för avsikt att flytta snart, men inte tvärtom, häpna när någon säger Sundbyberg eller Bromma, göra en sökning på Krokom eller Ragunda på Hemnet och visa dem fastigheter till salu för att hjälpa dem på traven.

Få tummen ur, så att säga.

Få dem att förstå sitt eget bästa.

Om det är Jämtland eller Norrland eller landsbygden eller allt utanför Stockholm som är Svarte Petter i de här sammanhangen får jag aldrig kläm på, men frågan utgår från samma princip som gör att det är möjligt att fråga singlar om de träffat någon men inte gifta om det är dags att skilja sig, eller uppmärksamma att någon gått ner i vikt, men inte upp.

Och jag hör hur jag börja prata om vidder och skogar och landskap och närheten till Åre och skidåkningen – jo, vi låter alla som om vi läser ur en turistbroschyr eller är betalda av en inflyttningskampanj när det kniper.

Det jag mörkar är att jag sällan besöker Åre och då oftare har baddräkten med än skidorna, att jag aldrig fjällvandrar och sällan tittar upp från mobilen tillräckligt länge för att se särskilt mycket utsikt.

Det är inte för utsikten jag bor här.

Det är för att det går.

Det går att ha både en liten lägenhet i Östersund och ett hus i Bredbyn, Offerdal, och på så sätt få det bästa av både stad och land, utan att duka under av bostadslån.

Det går att träffa människor jag gillar och samtidigt bli lämnad ifred.

Och det går att ta sig härifrån.

Ja, inte på det där "flyttlass i solnedgång"-sättet, utan för att det går att åka till Stockholm eller Göteborg eller var helst tillvaron vid vissa tidpunkter kräver att man infinner sig, och hinna hem igen innan tunnelbanan nått slutstation.

Jag bor här för att jag ... trivs.

Men det kan man ju inte säga.

Trivas kan man göra på Södermalm, då är man öppen och kreativ och kulturell, men att trivas i Jämtland ... Det låter som om man går runt och fiser i mjukisbyxorna på dagarna.

Så vill man inte framstå (även om det kanske är sant).

Allt det här kan jag ju inte fara ut i när jag får frågan nästa gång, det förstår jag.

Men jag funderar på att i alla fall variera mig lite, låta som om jag läser ur en annan resekatalog och på bästa, New York-aktiga, speakeasy-manér, viska:

"Det är en väl bevarad hemlighet långt bortom turiststråken och kommersen, där, dold bakom en jämngrå fasad, väntar en exklusiv oas."

Jag blir väl klassad som galen – men det tycks ju min adress redan skvallra om.