Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord

/

Bo Oskar Persson

Annons

Vår käre, älskad make, far, farfar och morfar har efter en tids sjukdom stilla insomnat.

Bo föddes 1926 i Attmar utanför Sundsvall för att senare med sina fosterföräldrar flytta till Sundsvall. Redan i 14-årsåldern drabbades han av den tidens farsot, tbc. Efter avslutad skolgång började Bo med lättare kontorsarbete på bland annat Kristidsstyrelsen. Han följde därefter i sin fosterfars fotspår och blev rörarbetare.

Mellan 1948 och 1953 studerade han vid Sundsvalls tekniska fackskola på kvällstid samtidigt med heltidsarbetet.

Han träffade vår mor Kerstin nyår 1948 och de gifte sig 1952. Vi anlände 1953 och 1957.

Han arbetade som ingenjör bland annat i Stockholm under cirka två år för att sedan 1959 anställas vid HSB:s riksförbund som rörkontrollant för Norrland. 1962 flyttade familjen till Umeå vilket låg mitt i hans arbetsområde. 1970 blev det åter flyttning nu till Östersund där Bo blev filialchef för Sundsvalls rör AB, en tjänst som han innehade till sin sjukpensionering 1984.

Han drabbades av strupcancer vid jultid 1981, opererades 1982 och fick behålla ett stämband, vilket gjorde att rösten behölls men blev svag. Detta var ett hårt slag för vår pratglade far, men som den kämpe han var klarade han även detta. Han brukade säga att cancern förändrade livet till det bättre. Han ville hjälpa andra som drabbades av cancer på grund av rökning. Han som förr sågs med en cigarrcigarrett i munnen, blev nu en stor rökmotståndare och medlem i Visir. Han arbetade genom sitt engagemang i Svenska laryngförbundet och var dess ordförande i 13 år fram till april 2008. Han representerade Laryngförbundet i Cancerfonden i nio år.

Bo var en stor fotbollsfantast och Giffarna i Sundsvall samt Ope var hans favoritlag. Odd Fellowmedlem sedan 1956, vilket betydde mycket för honom. En annan betydelsefull aktivitet var fredagsfikat med grabbarna på Wedemarks. Hans sociala engagemang var stort för alla som behövde en tröstande vän. Hans humor var välbekant, glimten fanns alltid i ögat. Humorn var det sista som övergav honom.

Vi saknar Bo oerhört men orken tog slut och han visste att det fanns ett slut även för honom.

För familjen,

Mats och Helena

Mer läsning

Annons