Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord

/

Helen Helmersson

Annons

Helen Helmersson har allt för tidigt lämnat jordelivet.

Namnet Helen betyder fackla och Helen gav verkligen innebörd till liknelsen – stark och kraftfull var hennes personlighet, liksom livligheten karaktäriserade hennes liv fram till hon drabbades av sjukdom i en ålder av 47 år. Trots sin mångåriga sjukdom har hon kämpat hårt, varje dag har varit en kamp. Humöret har följt henne genom livet och hon har aldrig varit rädd för att ta strid för något hon trodde på. Ibland var hennes kamper lika dömda att misslyckas som Davids kamp mot Goliat, men hon valde väg och stod upp för den. Hon var arbetsam och såg mest fördelar med det och inte dess hinder och bördor.

Innan hon blev sjuk hade hon utöver sitt fasta arbete tre extra jobb. Helen flyttade från Jämtland i unga år och fick sina tre barn i Stockholm. Efter separationen med barnens far flyttade hon åter hem till familjehemmet i Jämtland. Huset låg ensligt till och hade varit obebott i många år. Helen såg inga hinder med det utan tog sig för och renoverade huset. Tvättade barnens kläder för hand och saknade allt som var förknippat med modernitet, förutom de tapeter och färger hon präglade huset med. Många gånger var livet hårt men Helen klagade aldrig. Hon levde ofta för dagen och bekymrade sig sällan för framtiden, trots att hon hade tre barn varav en med svår sjukdom.

Hon var generös som vän och mor. Bakade hon bullar så kunde hon bjuda bort hela baket samma dag till barnen och deras kompisar. Matlagning var en stor passion i hennes liv. Hon gav alltid en hjälpande hand både till sina barn och till vänner. Sin yngsta dotter, Pernilla, som har en annan svår sjukdom, har hon haft nära kontakt med hela livet – deras onsdagsmiddagar tillsammans med Bodil kommer nu bli en tung förlust för Pernilla.

Sitt första barnbarn var en stor del av hennes liv, framförallt i början av hennes sjukdomstid. ”Nu packar jag ryggsäcken och åker till momma” var bland de första fraserna han kunde säga. I dag har hon sex barnbarn. Hennes sjukdom tog henne hårt, att inte kunna vara den självständiga person hon alltid har varit – facklan som brann oavsett väder och vind. Detta har inte gått obemärkt förbi utan har varit svårt för Helen.

Nu har facklan slocknat men vi vet att den brinner någon annanstans, där hon återigen får vara den hon var. Nu får hon träffa sin syster och vänner som också har lämnat oss. Vi saknar henne! Vi hoppas vår kära mamma möter oss när vår tid har kommit!

Mer läsning

Annons