Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Kerstin Åslund, Bergby

Ada Ottilia Kerstin Åslund, född Pålsson, har avlidit i Gävle knappt en vecka före sin 86-årsdag. Sörjd och saknad av syster med familj och många vänner.

Annons

Ett händelserikt liv har tagit slut. Det som började i den djupaste fattigdom, fyllt av arbete och slit men även av glada ljuspunkter.

Den födande kvinnans rop skallade i den lilla byn Mörtsjön. Så föddes det åttonde barnet av en sjuk mamma en frostig decemberdag 1930.

Modern avled i maj året därpå, bara 35 år gammal. Inte alla barnen blev vuxna. Det fanns ingen bot för tuberkulos på 30-talet. Fadern arbetade i skogen. De äldsta barnen fick ut och tjäna. Syskonskaran splittrades.

Den yngsta, lilla Kerstin, bodde på flera ställen, Laxviken och Skärvången tror jag.

Kerstin kom till Härjedalen, Glöte och Lofsdalen. Hon gifte sig med John Åslund i Lofsdalen.

I mitten av 1950-talet kom de båda till mitt föräldrahem i Tångböle där Kerstin under några år skötte om en stor hop getter med utfordring och mjölkning. Till sommaren fraktades alla djuren på en pråm över sjön och Kerstin åkte i alla väder med båten och aktersnurran, handmjölkade morgon och kväll i ett nyuppfört sommarfjös där getterna stod fastlåsta i långa rader på höga pallar. Mjölken silades och kyldes i en bäck. Återfärden kunde vara riskabel vid östanvind. Då gick sjön hög och båten måste styras rakt på varje våg för att inte välta. Väl över till hemstranden drog hon mjölkkrukorna på cykelkärra till vår hemgård där mina föräldrar gjorde ost och mese.

På vintern var det värre. Djuren i tre olika stallar. Det luktade förfärligt. Mocka och få ut gödseln, vattna, ge hö och mjölka. När det var klart gick hon uppför en brant backe upp till bostaden, en primitiv barack med utedass en bit bort. Tungt arbete men Kerstin som var ganska liten till växten, stretade på. Jag var så ung då så jag fattade aldrig hur slitsamt det kunde vara. Min mamma och Kerstin blev goda vänner.

Kerstin och John flyttade söderut. Kerstin fick arbete på industrier. Jag besökte dem i Täby på 13:e våningen i Näsbydal och i Nynäshamn i en röd villa. Vi gick på Täby galopp. I Nynäshamn bjöd hon på hemgjort fågelbärsvin. Alltid glad och arbetsvillig. Det här var 60-talet. John och hon skildes, han flyttade hem till Härjedalen och Kerstin fick nya boplatser och nya jobb.

Hon glömde inte sina gamla vänner. Hon hörde av sig och vi kunde besöka henne när hon till sist slog ner bopålarna i Axmarby och Bergby. Där odlade hon blommor och trivdes. Självständig och rörlig företog hon sina resor med bilen, senast i somras körde hon upp till Jämtland med sällskap och besökte sina gamla vänner här uppe.

Kerstin hade gott minne och var en god berättare. Hennes utsatta barndom uppvägdes av att livet till slut blev bra. Humorn flödade när de gamla historierna kom fram. När sjukdomen till slut kom ikapp henne så konstaterade hon lugnt: Det får bli som det blir.

Elisabet Jämting

Mer läsning

Annons