Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Släpp upp handbromsen Ellen Sundberg – du är bättre än du tror

 
Storsjöyran 2016
Visa alla artiklar

Jag ska erkänna att jag aldrig har sett Ellen Sundberg live tidigare. Ändå bad jag om att få recensera just henne.

BILDSPEL: Storsjöyran är i gång – se alla bilder här

Kanske har det att göra med en sorts känslighet som jag inte ser hos många artister. Kanske har det att göra med att jag känner igen mig i hennes, som det verkar, svårmod kombinerat med ödmjuka och ibland aningen naiva framtoning. En ödmjukhet som är både vacker att ha men som ibland kan göra att man håller tillbaka sin talang.

Och precis så känns det med den här konserten. Den är varm, ödmjuk och vacker men ibland återhållsam. Och det är egentligen inte förrän under de sista tre låtarna som jag ser det jävlar-anamma som jag tror att Ellen egentligen bär på. Ett jävlar-anamma som förtjänar att komma fram.

Hon inleder försiktigt med ”What is life” och ”The road is long” från albumet ”White smoke and pines”. Regner öser ner men publiken är envis. Det är ingen tacksam uppgift att börja en festival överhuvudtaget och framförallt inte i ösregn. Men den värme som finns i publiken och den glädje som bandet visar gör att vi alla står emot. Vi är kvar.

”Vad kul att det är så mycket folk. Jag trodde det skulle komma tre till fyra personer”, säger Ellen Sundberg efter två låtar. Skrattet från publiken är genuint. Likaså Ellens charm.

Vi får höra några låtar från albumet ”Cigarette secrets” som släpps i augusti. Samtidigt kommer Jämtländska stråkkvartetten Archi Jamt upp på scenen. Med fioler och ståbas finns förutsättningar för något speciellt. Men tyvärr kommer de inte riktigt igenom på nya ”Radio shadow”. Sedan vänder det. Under ”Favorite town” är ljudet perfekt och stråkarna blir det där lilla extra som gör att förväntningarna inför albumet trissas upp.

”The Lament” är vacker. ”Här står vi obeväpnade, här står vi obeväpnade. Vi står på samhällets kant och vi sjunger tillsammans”, sjunger Ellen och jag ryser. Det händer något när Ellen Sundberg sjunger på svenska. Då känns det som att hon vågar. Då släpper hon upp handbromsen. Då skapas magi.

Jag tror att Ellen Sundberg är en sådan artist som alltid kommer behålla sitt naiva och ödmjuka sätt. Oavsett vad som händer. Oavsett hur känd hon blir och oavsett vart livet för henne. Men det är inget dåligt. Att vara naiv är i mina ögon något bra. Det är nyckeln till lycka. Och lycklig verkar hon vara.

Men håll inte tillbaka Ellen. Du är bättre än du tror. Ni är alla bättre än ni tror.

Och ljudet. Vid scenen – dovt och skramligt men 20 meter bort krispigt och klart. Och Ellens 4-strängade tenorgitarr hade kunnat vara spännande men tyvärr hördes inte så mycket av den.

• Betyg: 4

FESTIVAL-TV:

Följ sändningen från Stråket

Har östersundarna koll på Van Morrison?

Martin Johansson i samtal med Ellen Sundberg: "Jag vill bo kvar här”

KRÖNIKOR:

Magnus Olsve: Blackies verkliga kvaliteter sitter i de små gesterna

Maria Lindholm: Har jag matförgiftat dig, Van Morrison?

PREMIUM:

Inför Bob hund på Yran – ett av vår tids största liveakter

Storsjöyran – 10 konserter vi minns del 1: "Fick köra BB Kings kavaj i taxi från Arlanda"

Storsjöyran – 10 konserter vi minns del 2: "Gaga köpte läsk på Frösön"

ÖVRIGT:

Vacker vinyl väcker nostalgin till liv

Tolv år senare – Dubkollektivet, nu som The backbeat conspiracy, återvänder till Yran

Arrangörerna inför årets Storsjöyra: "Det är fullt ös i Yranfabriken!"

Vi testar maten på Krogstråket

VÄDER:

Risk för regn men skippa paraplyet – så blir Yranvädret i natt