Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Slumpen gjorde henne till animatör

Det har nu gått nästan 15 år sedan Malin Almén upptäckte animationens lekfulla värld.

Efter att länge sökt sin identitet som konstnär var det faktiskt mycket av en slump som fick henne att förälska sig i uttrycksformen, som hon förundras, förvirras och förtjusas över.

– Den första filmen gjorde jag helt för hand, målade bakgrunder på papper och figurerna på plastfilm och sedan filmade jag alltsammans med filmkamera. Det tog mig ungefär två år att göra en tre minuter lång film. Jag är faktiskt ganska mallig över att jag har lärt mig att jobba på det traditionella sättet, men det fanns ingen plan bakom. Det slog mig bara inte att man kunde göra på något annat sätt, men sedan dess har datorn kommit in i bilden, att använda datorverktyg i stället för målarpytsar försnabbar processen enormt, säger Malin Almén.

Den animerade filmens historia är kort, och under de år som hon arbetat i branschen har tekniken utvecklats enormt.

– Det är otroligt häftigt att ha varit med om den teknikutveckling som skett. Det handlar inte bara om tillverkningen av bilder, förr var det få som hade råd att sitta på produktionsapparaten, nu kan jag sitta på en halvdan person- dator som kostar under 10 000 kronor och göra film med tillräckligt hög kvalitet för att visas på tv.

Malin Almén ingår tillsammans med Anna Erlandsson, Sofia Olsén, Anders Suneson och Ingrid Wigur i kollektivet Tantiloop Film. Tillsammans och på var sitt håll gör de fem animatörerna film för alla möjliga olika sammanhang, bland annat kortfilmer, dokumentärer, reklam – och utbildningsfilmer, och gruppen har precis flyttat in i en gemensam lokal i gamla tingshuset.

– Jag är egentligen väldigt förtjust i att gå omkring hemma i pyjamas, men det är lätt att glömma att man jobbar och göra annat istället. Och det är bra med en gemensam lokal där vi kan arbeta och ta emot kunder tillsammans.

Har man inte en stor filmstudio i ryggen och likt Malin Almén helt och hållet producerar film på egen hand gäller det att ha koll på filmskapandets samtliga moment.

– Man måste man vara halvbra på mycket, och det är väldigt mycket teknik och problemlösning inblandat snarare än att vara en snitsig tecknare. I animation handlar det mycket om flöde, om rörelse och tajming, det är fantastiskt roligt och jag blir fortfarande förundrad över att gubbarna rör sig.

Men det är också en konstform som länge varit sedd över axeln, menar hon.

– Jag tror att det är mycket på grund av att det mest varit grabbar i 20-årsåldern som sysslat med det, det har mest varit förknippat med barnfilm och marknaden har varit ganska begränsad. Men nu har vuxenanimationen kommit starkt och det erbjuder fantastiska möjligheter till uttryck tycker jag. Visningsarenorna blir allt fler, och i dataspelsvärlden har man upptäckt det här med animation. Animatörer är numera ett efterfrågat släkte.

2005 fick Malin Almén, genom vad hon själv blygsamt beskriver som en slump, erbjudandet att på uppdrag av UR göra åtta episoder av den animerade kortfilmserien ”Supermommo”, som ett återkommande inslag i programmet Veteran TV. Supermommo backar inte för någonting och samlar poäng genom att bland annat plocka hem sjömän från krogen.

– Det var en väldig kick att göra ”Supermommo”! Jag tvingades med hög hastighet att på några få månader tillverka åtta episoder. Jag fick lov att hitta en snabb metod, men jag visste att jag ville att det skulle vara som ett gammalt tevespel i formen. När det ska gå snabbt får man vara lite om sig och kring sig och återanvända saker och rörelser, men jag är rätt bra på att tänka ekonomiskt i tid.

Inför årets presidenttal på Storsjöyran gjorde Malin Almén en animerad film i Monty Python- anda om Evert Ljusbergs 20 år på presidentposten.

– Det var ett jätteroligt uppdrag! Förutom nöjet att behandla en världsledare och historiska händelser på ett vidlyftigt och egensinnigt vis – i Storsjöyrans anda – så var det en fantastisk upplevelse att stå där på torget tillsammans med 20 000 personer när filmen visades. Det är väl knappast troligt att någon framtida film jag gör får en publik i den kalibern. Och jag var väldigt nöjd med resultatet. Förvånansvärt egentligen eftersom det inte fanns så mycket tid för produktionen.

Att jobba med animerad film kräver ett enormt tålamod av konstnären.

– O, ja, och jag har inget sinne för proportioner, något som bara blir en liten detalj i ett hörn kan jag sitta och peta på i två dagar. Men att sitta och dumjobba och dricka kaffe passar mig rätt bra. Men man måste ha ordning och struktur på sina saker – och det passar mig mindre.

En stor del av Malin Alméns fascination för animerad film ligger i att i princip vad som helst kan hända.

– Betraktaren köper att en gris kan flyga och att ett bord plötsligt blir till en bil. Möjligheterna till uttryck är så många, och vad gäller berättandet och förmedlandet av känslor anser jag att man kan göra lika mycket med animerad film som i vanlig film. Och man kan bli en envåldshärskare om man gör alla momenten själv, man bestämmer hur karaktärerna ska agera och vad som ska hända, man uppfinner sina egna världar. Det skulle nog en vanlig filmskapare också anse – men det är bökigare.

Dessutom accepterar människor fräckare och vassare statements i animerad film jämfört med i spelfilm, menar hon.

– Man kan framföra radikala påståenden och åsikter utan att folk slår ifrån sig. Jag är väl inte så jätteradikal som person, men jag vill känna mig fri att säga saker som förvånar även mig själv. Och jag kan inte sticka under stol med att reaktionerna på ”Supermommo” gjorde mig upprymd. Jag insåg att är man som jag exhibitionistiskt lagd, men blyg, är det perfekt att göra film.

Det är när Malin Almén är ute och promenerar, drömmer, eller duschar som uppslagen till hennes filmer brukar strömma till.

– Det är inte så att jag har en massa idéer som trängs i huvudet, tyvärr. Men rätt vad det är dyker en idé upp, och somliga stannar kvar. Sedan är det ju så att medan man jobbar med en idé så förändras den och man hittar på nya saker.

Det hon kittlas och roas av har ofta en barnslig tematik.

– Jag har min smak som jag inte kommer undan, och det känns i magen när någonting är bra. När jag såg första avsnittet av ”South Park” höll jag på att ramla av stolen och jag tänkte ”får man göra så?” Jag gillar deras inställning till hur man angriper ämnen, det de gör är så otroligt befriande.

Är man nyfiken på animerad film och själv vill känna på konstformen rekommenderar Malin Almén att man vänder sig till Filmpool Jämtland.

– Men vill man kan man sitta ensam på sin kammare, det finns en uppsjö av gratisprogram om man vill pröva på. Det enda som behövs är en kamera med stillbildstagning, då är det bara att sätta igång utifrån principen att film är enkelt – alla borde göra det!