Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slutstationen för elektronik

/
  • Ulrika Hagelin och Jon Engström jobbar båda på Naturvårdsverket i Östersund. De jobbar med transport av farligt avfall över gränserna och ett uppdrag är att finna smuggelvägarna av sådant ut ur Sverige till trejde världen.
  • ver 300 kasserade kylskåp står uppställda för vidare transport till återvinning på Gräfs-åsens sopstation. Fyra kilo elektronik per person återvinns i EU, Sveriges andel är 17,5 kilo vilket är mest i EU.
  • När konsumenttjänstlagen infördes i Sverige i början av 90-talet slutade folk att lämna in sina apparater på lagning. Då upphörde också verkstäderna, enligt vd:n för Sveriges radioleverantörer.

På soptippen står kylskåpen som slängdes ut när de nya köken drog in. Bredvid ligger datorer som inte duger. Om det klimatmässigt är bäst att inte slänga - varför är det inte självklart rätt att sälja begagnat?

Annons

En kall och frusen morgon står en skolvaktmästare vid bil och släp på Gräfsåsens soptipp och sorterar små metallbitar från slöjden, skolkritor, skrivbordshurtsar i trä och annat skräp. Han fryser om fingrarna och muttrar över att Östersunds kommun är miljöcertifierat. Ändå är det tydligen lärarna som bestämmer hur saker och ting ska sorteras och uppenbarligen har dessa lärare klassat allt de har städat ihop som "brännbart". Vaktmästaren vet att fraktionerna är fler än så. Han lägger metall för sig, trä för sig och spegelglas på deponi.

Snett nedanför honom på lastkajen står ön av uppställda, kasserade kylskåp. Datorerna ligger i en hög för sig.
Allt detta elskrot ska återvinnas. Det gör det också om ingen hinner stjäla delarna först. Ändå ligger jättelika kyrkogårdar för elektronik i Afrika. Var kommer det ifrån?
- Det finns dåligt med fungerande återvinning i tredje världen. Datorerna tas i sär under mycket dåliga arbetsförhållanden. Det finns tusentals kemiska ämnen i en dator. Det värsta är när arbetare bränner datorerna över öppen eld och luktar sig till olika slags plaster, säger Jon Engström som jobbar på Naturvårdsverket i Östersund.

Hans jobb är bland annat att kartlägga smuggelvägarna för elektronikskrot från Sverige. Han har precis börjat.
Anders Nordberg finns också i Östersund. Han jobbar på företaget Atea med kontor på Stadsdel Norr.
Anders hänvisar till att det mesta, upp till 80 procent, av en dators energiåtgång går åt vid tillverkningen. Tillverkningen är den verkliga klimatboven. Visst är återvinning bra, men det bästa är att förlänga en dators livslängd så att den kan säljas begagnad.
Atea gör både och, berättar Anders. Men inga datorer skickas vidare till Afrika, försäkrar han. Baltikum och i viss mån Ryssland är marknaden.

- För där tar de om hand om datorerna för återvinning när de är kasserade.
• Kräver ni garanti på det?
- Nej.
Ulrika Hagelin jobbar tillsammans med Jon Engström på Naturvårdsverket i Östersund. Företag som vill exportera elektronikskrot måste ha Naturvårdsverkets tillstånd och Ulrika handlägger ansökningarna. Transport av begagnade datorer kräver inget tillstånd.

- Som jag ser det spelar det ingen roll om det är elskrot eller begagnat. Allt blir ändå avfall till slut, säger hon.
Baltikum är med i EU så direktivet för producentansvaret gäller där. På så sätt stämmer det att datorerna ska återvinnas på samma sätt som om de hade stannat i Sverige.
Men EU-kravet är att varje land ska återvinna 4 kilo per år och då ingår glödlampor, kyl, frys och vitvaror också. Sverige återvinner drygt 17 kilo.
Ulrika Hagelin var nyss på ett internationellt möte om miljögifter från väst som väller in i tredje världen. En deltagare på mötet sa att det varje dag kommer in flera hundratusen datorer till Lagos hamn i Nigeria. En fjärdedel av dem fungerar.

- Enda lösningen är att hjälpa tredje världen att bygga upp en fungerande återvinning. Gemene man i Afrika har inte råd att köpa nytt, säger hon.
Anders Appelqvist, vd för Sveriges radioleverantörer, är tveksam till den begagnade marknaden. Även om den är mer klimatvänlig. Han menar att allt som inte återvinns slinker ur kontrollsystemet och har det väl gjort det är det lätt till att det hamnar i tredje världen som avfall.
- Jag har mina dubier om vart de hamnar. Produkter som har ett sådant lågt värde i västlandet hamnar förr eller senare i Ghana. Och där vill vi inte att de ska hamna.

Men varför bara lämna på återvinning och köpa nytt. Varför inte laga? Anders Appelqvist säger att det beror på konsumenttjänstlagen från början av 90-talet.
- Då blev det lag på att en reparatör skulle avråda kunden om reparationen var kostsam i förhållande till värdet på apparaten.
Tidigt 80-tal fanns upp mot 700 serviceverkstäder i Sverige. I dag finns 30-50 firmor registrerade.

- Inget under 1000 kronor lagas. Under garantitiden byter man alltid ut en Dvd-apparat mot en ny. Vill någon ändå reparera ska man veta att det kostar 700-800 kronor i startkostnad innan man ens börjat undersöka felet, säger han.
- Det slängs enormt mycket, konstaterar vaktmästaren på Gräfsåsen.
Han drömmer om en mellanlagringslokal för stans alla skolor, eller kanske en hemsida där skolornas vaktisar kan lägga ut vad de har att erbjuda andra. Så att saker och ting kunde användas längre.
- Och så tycker jag att lärarna ska lära barnen så att de kan lära sina föräldrar hur man gör, säger han och fortsätter att sortera.

Mer läsning

Annons