Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Småtjuvar och mördare mot det lokala ishockeylaget

Fängelset i Ulriksfors, 1959. Det gula vakttornet reser sig över gården och där nere snörar småtjuvar och mördare på sig skridskorna. Lars Edin släpper pucken.

Han har den otacksamma rollen som domare i en match mellan intagna och byns ishockeylag.

Annons

"De prydliga nordjämtarna var överlägsna i allt, framför allt i skottstyrkan". Så skriver ÖP om elva tonåringar från den lilla byn Ulriksfors efter finalsegern i junior-DM mot stadslaget IK Boston, 1955. Journalisten har tagit en bild på laget och där på knä syns Lars Edin. Han var 19 år då och det var inget konstigt med att han hade blivit ishockeyspelare.

– Ishockey var vårt enda nöje på vintern när vi växte upp. I Strömsund spelades faktiskt den första ishockeymatchen i länet i början på 30-talet. Det var mellan två lag från Strömsund här nere på Vattudalen, berättar han för mig där vi sitter vid köksbordet.

Jag har kommit dit för att lyssna på en man som var med och ordnade så att fångarna på Ulriksfors fängelse fick spela ishockey på utegården på 50 och 60-talet, några så iögonfallande att de fick en ordinarie plats i byns lag efter avtjänad strafftid.

Då hade ishockeyn länge haft en stark ställning i Strömsundsområdet.

Men när ishockeyn först dök upp utgjorde den en hotfull konkurrent till den äldre sporten bandy, som stod högt i kurs bland många på orten. Sporthandlaren i Strömsund blev till exempel så förbannad när ishockeyn kom till byn att han länge vägrade att ta in ishockeyklubbor eller annat till sin affär.

– För honom var det bandy som gällde, förklarar Lars Edin.

Nu hade ishockeyn något som förtrollade människor, och sporten spred sig, ut till byarna. Till Ulriksfors, öster om Strömsund, till exempel. Som alltså blev en stormakt på juniorsidan i några år.

– Vi var riktigt bra och tog flera DM-tecken. Det stod ofta mellan oss och Boston.

När grabbarna i laget ryckte in i lumpen blev föreningen vilande ett tag, men i slutet av 50-talet spelades det åter ishockey Ulriksfors.

Samtidigt kallade yrkeslivet. I oktober 1957 transporterades de första fångarna till det nybyggda fängelset i Ulriksfors. Två år senare fick Lars Edin rådet av en vän att söka sig till yrket som vaktkonstapel.

– Jag jobbade med virkesmätning på vintrarna, men det var inget höjdarjobb. Så jag bestämde mig för att prova på det här nya jobbet.

Relationen mellan de intagna och vakterna var till en början högst formell.

– Det var efternamn och nummer som gällde vid tilltal, säger Lars Edin.

På 60-talet blåste en annan vind över Sverige. Tjuvarna skulle inte längre förvaras, utan återanpassas till samhället. De intagna på Ulriksfors fick helt plötsligt en uppsjö av aktiviteter att sysselsätta sig med.

Lars Edin var en av de drivande bakom att spola upp en isyta på gården under vintern. Sedan fick fångarna låna skridskor och klubbor.

– De intagna spelade först mot varandra innan det var någon i gänget som undrade om det inte skulle gå att få dit något lag.

– Då återstod bara uppgiften att få något lag att komma dit. Och laget i Ulriksfors ställde gärna upp.

Matcherna lockade storpublik på anstalten, och de andra intagna följde bataljerna med spänning.

Var det ingen som tyckte att så här roligt ska de intagna inte ha det?

– Nej, inte vad jag kommer ihåg. Snarare var det skriver i tidningarna om det motsatta. Man tyckte att de hade för lite att göra på fängelset.

– Men vi ordnade med alla möjliga aktiviteter. Vi hade dit artister som uppträdde och det var bio en gång i veckan. De hade fyra bordtennisbord, hobbyrum med verktyg och en träningshall med skivstänger och sådant där.

Vid den här tiden var fängelset i Ulriksfors den sista anhalten för många av fångarnas strafftid. Där satt många för lindrigare brott som rattfylleri och tjuvjakt. Men de delade också cell med grövre förbrytare som dömda mördare och våldtäktsmän.

De grövre förbrytarna. Fick de också spela ishockey?

– Ja, det fanns inga restriktioner på det viset inne på anstalten.

Lars Edin tog sig på rollen som domare, och fick det stundtals hett om öronen när han skulle försvara vissa domslut.

– Det var ganska tuffa matcher, men vad jag kommer ihåg så skötte sig de allra flesta bra.

Några av fångarna var så skickliga på skridskorna att spelarna i Ulriksfors försökte locka över dem till laget.

– Det fanns en kille född 1941 som kallades "Lill Masen". Han var otroligt duktig och spelade kvar i Ulriksfors när han hade suttit av sitt straff. Men han blev bara kvar i något år. Han började komma in i dåliga vanor igen och umgicks med fel människor.

– Jag vet inte om han lever i dag.

Annons