Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snart lägger väl varuhusen en vattengrav vid kassan

Det har redan både skrivits och pratats massor om oss människor som kunder det här året. Kunder i vården, i skolan, i äldreomsorgen. I samhället.
Jag tänkte inte skriva om det, då jag tycker den vägen är vältrampad vid det här laget.
Jag vill i stället skriva om hur det är att vara kund där jag faktiskt är kund, det vill säga hos varuhusen. Där finns nämligen inte lika vältrampade vägar.

Annons

Där finns numera knappt några vägar alls, eller gångar ska vi kanske kalla det, det finns på sin höjd knappt synliga små stigar, så smala att två vuxna inte kan mötas, med många snillrikt placerade hinder i vägen, så som klädställningar, hyllor, samt en och annan liten blommig soffa tvärs över golvet, som man eventuellt måste klättra över för att nå rulltrappan.

Du överdriver, tänker väl någon.

Ja, en smula.

Men det är för att jag vill komma fram till poängen med den här krönikan.

Att det blivit allt svårare att komma fram i varuhusen.

Och då har jag ändå förärats två hyfsat gångbara ben, jag kan bara tänka mig hur det skulle vara om jag var rullstolsburen.

Om det här endast gällde ett enda varuhus eller det fanns skäl att misstänka att det var en enda butiksinredare som bestämt sig för att kaos är vägen till framgång, då kunde jag hålla tyst, men nej, det är inte ett enda varuhus eller en enda butiksinredare, det pågår överallt, det här med att utforma alla säljytor som engelska trädgårdslabyrinter eller göra 3000 meter hinder av minsta lilla ärende.

Att jag förstår att det här går ut på att knuffa varje kund bort från det invanda rörelsemönstret och in på irrvägar för att exponera kunden för så många varor som möjligt hjälper inte mycket mot min irritation, det snarare ökar den.

Och när jag äntligen tagit mig fram till kassan, om jag mot förmodan både hittat det jag ska ha och ett ställe att betala för det, då är det dags att likt en självmjölkande ko gå in i båset, det bås som utgörs av sidobord, fyllda med ytterligare några produkter som varuhuset utgår ifrån att jag egentligen skulle ha men glömt och den som står i kassan snart kommer att påminna mig om.

Sockor, karameller, grytlappar, doftljus. Sådana saker.

Problemet är bara att det inte finns någon väg ut ur kassabåset.

Bakom en står ju kön och den flyttar inte på sig.

Här har jag ett tips till varuhusen, som ju ändå verkar vara så förtjusta i hinderlöpning.

Lägg vattengraven där, blöt och härlig.

Då får ni säkert sälja några par sockor till.

Eller i alla fall ge oss framkomlighetsfrustrerade ett vattendrag att stilla dränka oss i.