Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Det återstår att se vilka skarpa förslag regeringen lyckas formulera av kommunutredningen

Annons

Efter tre år av utredande presenterades på onsdagen statens stora kommunutredning. En över 700 sidor tjock lunta med förvånansvärt få konkreta förslag, men desto fler övergripande uppmaningar. I direktivet sades att förslagen inte ska belasta statskassan. De förslag som faktiskt ligger på bordet kommer dock att kosta staten en hel del om de verkligen sjösätts.

Utredaren Niklas Karlsson var mycket tydlig på en punkt, som upprepades flera gånger under presskonferensen: Staten måste ta sitt ansvar.

Ett förslag som läckt ut från utredningen handlar om att undersöka möjligheterna att staten kan ta över kommunernas skulder om de väljer att gå samman med varandra. Detta skulle vara ett incitament för en skuldfri kommun att slå sig ihop med en mer skuldtyngd, men också ett sätt att skapa något av en nystart.

Kommunsammanslagningar är alltså en möjlig lösning på kommunernas problem, enligt utredningen. Dock en lösning kring vilken det finns många frågetecken. Det har visat sig att kommunsammanslagningar inte alltid ger bättre ekonomi, och ofta en försämring när det gäller demokratin. Särskilt i glesbygd, där kommunerna är stora till ytan men små sett till invånarantal, kan sammanslagningar ha mycket begränsade effekter.

Men utredningen rekommenderar i första hand fördjupade möjligheter till kommunal samverkan, och även mer individuell anpassning för olika kommuners lokala förutsättningar. Där nämns möjlighet till undantag från vissa lagar och myndighetsföreskrifter.

I landsbygdsutredningen som presenterades 2017 fanns ett förslag om att skriva av CSN-lån för personer som bosätter sig och arbetar i kommuner som har det särskilt svårt med kompetensförsörjning. Men kommunutredningen är generösare med bedömningen av vilka kommuner som har dessa särskilda utmaningar.

Ett annat av de mer konkreta förslagen, som också efterfrågats av kommunerna själva, är att ersätta riktade statsbidrag med generella statsbidrag. Det skulle ge kommunerna betydligt större handlingsutrymme och möjligheter att anpassa sig efter de egna behoven. I de fall riktade statsbidrag ändå betalas ut ska det finnas särskilda skäl, och bidragen ska vara klustrade; i stället för ett riktat bidrag till exempelvis speciallärare ska bidraget vara riktat till skolan som helhet.

Det kan sägas att utredaren har gjort ett gediget arbete som inte duckar för de stora och svåra frågorna, som hur kommunerna ska hantera digitaliseringen, klimathotet och framtida polarisering – där de större kommunerna tenderar att växa sig ännu större medan de små kommunerna tros krympa ännu mer, och de medelstora kommunerna blir färre.

Dessutom gav man staten bakläxa då man hävdar att kommunerna i dag utför uppdrag som ytterst är statens, inte minst när det kommer till olika lokala säkerhetsarrangemang. Det påtalades också att staten måste vara närvarande i hela landet.

Landsbygdsutredningen innehöll en lång rad konkreta förslag som kunde ha gjort påtaglig skillnad för små glesbygdskommuner. När dessa omvandlats till en regeringsproposition var den mycket urvattnad.

Det är dock ytterst oklart hur förslagen kommer att landa hos regering och riksdag, då man tagit sig friheter som utredaren själv kallade för "civil olydnad" vad gäller kostnaderna för staten om förslagen genomförs.

Landsbygdsutredningen innehöll en lång rad konkreta förslag som kunde ha gjort påtaglig skillnad för små glesbygdskommuner. När dessa omvandlats till en regeringsproposition var den mycket urvattnad. Det återstår att se hur vilka propositioner kommunutredningen genererar.