Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Politiken kommer att bli väldigt mycket tråkigare utan Jonas Sjöstedt

Annons

Beskedet om att Jonas Sjöstedt lämnar partiledarposten vid Vänsterpartiets kongress i maj kom under ett videomöte han höll med partimedlemmar på onsdagskvällen. Medlemmar som genast uttryckte allt från sorg och chock till tacksamhet, i sociala medier.

Någon chock borde det kanske inte vara. Sjöstedt har varit partiledare i snart åtta år, genom två valrörelser. Hans fru utsågs förra året till Sveriges ambassadör i Vietnam och det är fullt förståeligt att familjefadern Sjöstedt vill vara närmare fru och barn som sedan några månader bor i Hanoi.

Dessutom slutar han på topp, något som kanske inte är jättevanligt bland våra partiledare, men helt i linje med hur vi känner honom.

Det gick inte så bra för V i valet 2014. Efteråt uttryckte Sjöstedt stor besvikelse för att han inte fick vara med i Löfvens regering, trots att det inte fanns någon som helst anledning för Löfven att bjuda in V, och trots att Sjöstedt varit tydlig med att han inte ville sitta i en regering som inte lovade att stoppa vinster i välfärden. Dåliga siffror och besvikelse till trots – V fick ändå en hel del inflytande över budgetarbetet i förhandlingar med regeringen.

Och Sjöstedt har inte varit sen att påminna om de gratis glasögonen och medicinerna till barn som V fick igenom.

Valet 2018 gick det bättre, om än inte lika bra som partiet hade hoppats. Men den parlamentariska situationen gjorde att Vänsterpartiet ändå kastades ut i kylan till förmån för januariöverenskommelsen.

Något som gjort att partiet med Jonas Sjöstedt i spetsen steppat upp som oppositionsparti, och vid flera tillfällen sagt sig beredd att förhandla med M och KD om att fälla regeringen.

Vem som tar över efter Sjöstedt och hur det på sikt kommer att påverka Vänsterpartiet låter jag vara osagt för nu, tillräckligt många andra ägnar sig åt sådana spekulationer. Men vem det än blir får hen en väldigt stor kostym att fylla.

Jonas Sjöstedt har, bortom partitillhörighet, varit en stark röst i debatten, en skicklig retoriker och debattör, en tydlig ledare i ett hav av luddigheter. För detta har han också vunnit respekt långt utanför partigränserna. Han har uppfattats som en renhårig person med förmåga att skilja på sak och person, det visar inte minst hans vänskap med centerpartiets ledare Annie Lööf som är en av hans värsta politiska motståndare.

Ibland undrar jag vad det är han döljer, när han verkar för bra för att vara sann. Som när man får veta att han i åratal jobbat ideellt under tidiga morgnar med att dela ut frukost till hemlösa i Stockholm, utanför mediernas radar. Inte i PR-syfte utan för att han gör något sånt som att faktiskt leva som han lär.

Han har också förmågan att få människor att känna sig sedda, genom att minnas namn och ansikten, genom att verka genuint intresserad av att träffa och lyssna på vanliga väljare och även här – göra det utan att ringa efter fotografer som kan föreviga.

Jonas Sjöstedt kommer att bli saknad, även av oss som inte håller med honom politiskt.

I sociala medier har han lyckats vara den vuxne i rummet när många andra politiker verkar ha tappat det. Med tydlighet, värme och inte minst humor deltar han i samtal på Twitter om allt från politik till resetips och matinlägg. För att inte tala om när han svarat följare på frågor på Instagram, frågor om allt från politik till kärlekstrubbel.

Jonas Sjöstedt kommer att bli saknad, även av oss som inte håller med honom politiskt. Partiledardebatterna kommer att bli om möjligt ännu tråkigare och irriterade när de går miste om hans stora humor.

Som i en partiledardebatt 2013; "När jag hör Jimmie Åkesson här prata om klimatfrågan så kommer jag att tänka på ett sånt här flaskskepp. Hur kom du in hit egentligen?".