Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sommaren 2014 var en tjusig tid

Minns ni sommaren 2014? Den som var varm, solig och närmast Medelhavstempererad till sitt väsen. Sommaren som räckte längre än bara en helg i mitten av juli och möjligen tre strödagar i augusti.

Annons

Minns ni alla kvällarna vid grillen? Rosévinet vi läppjade på medan vi väntade på att majskolvarna och lammkotletterna skulle bli klara. Doften av grillolja och tändvätska som aldrig riktigt skingrades eftersom till och med västanvinden tagit semester och låg i en hängmatta någonstans och lyssnade på en ljudbok av en svensk deckarförfattare.

Minns ni kvällarna och nätterna när man var uppe alldeles för länge bara för att det var så ljuvligt och underbart att aldrig behöva ta på sig koftan fast man satt ute på altanen?

Det var en tjusig tid.

Jag minns också väldigt tydligt min känsla av förvåning när semestern tog slut - jag var faktiskt nöjd. Inte alls övermätt på ett sådant där otrevligt sätt som när man avslutar en trerättersmiddag med en fyllig banana split, utan mättad. Mina energi- och livskvalitetsdepåer som skramlat så tomma var nu välfyllda.

Kolleger, vänner, kassapersonalen på Ica, mina barn och personer jag bara mötte på gatan - alla tycktes vi omslutna av den speciella lycka som bara en varm och solig sommar kan ge.

En sommar som äntligen infriar det löfte vi tycker ska hållas är som en vacker, gnistrande diamant, och vi kan inte tolerera att det bara ska vara en ambition att det ska bli en målsättning att solen ska alstra lite värme. Vi upplever oss då kränkta, svikna och snuvade på konfekten.

SMHI får ta emot telefonsamtal från upprörda semesterfirare som med gråten i halsen undrar om de inte kan göra någonting åt det här och hur kan de egentligen tro att svenskarna ska fortsätta lita på de statliga myndigheterna när semestern bara regnar bort så här.

Jag minns också väldigt väl att jag måste ha sagt både fyra, fem och kanske femtiofyra gånger att efter en sådan här sommar klarar man av höstens mörker och kyla bättre. Jag förutspådde att sjukskrivningarna skulle minska jämfört med sämre väderår, eftersom alla nu tankat D-vitamin och var minst lika nöjda och mättade som jag.

Den snö som fallit på midsommar kändes mer som skojig kuriosa, och jag hade för länge sedan förlåtit juni. Man förväntar sig ändå inga storverk av juni - en svensk midsommar ska egentligen vara misär och elände, det hör till traditionerna precis som dansen i vått gräs runt en slokande midsommarstång där kransarna dryper av vatten.

Nej, jag var nöjd, glad och lycklig. Tacksam!

Sedan kom vecka 41. Den som började i måndags.

Himlen försvann i ett vått, smutsgrått töcken som nådde nästan ända ned till marken och slukade det mesta av ljuset. Ingen chans till uppklarnande kunde siktas vid den horisont som ändå ingen kunde se.

Och så fortsatte det.

På onsdagen satte jag mig i bilen och körde till Bispgården, men trots att resan tog ungefär tre timmar tur och retur upplevde jag aldrig att jag riktigt förflyttade mig. Landskapet runt ikring mig öppnade sig visserligen ibland och slöt sig ibland, men det iskalla regnet hamrade lika ihärdigt mot vindrutan var jag än befann mig.

Vinden slet i de nakna björkar som kantade vägen och risken för vattenplaning var överhängande. Ett par vita svanar på en lägda i Strömsnäs framstod som en hägring.

Temperaturen pendlade mellan 5,5 och 6,5 grader, fast på hemvägen varnade bilen för att det sjunkit till 4.

Och värre kommer det att bli, är jag rädd.

Förtvivlat försöker jag gripa tag i det undflyende minnet av hur jobbigt jag tyckte det var när luften stod helt stilla fast alla ventiler i hela huset stod på vid gavel, och jag låg utan täcke i sängen och inte kunde somna för att det var så varmt.

Men det går inte. I stället konstaterar jag att precis som säsongen för vinterdäck nu står för dörren är det också dags att plocka fram den långa värmedyna som brukar ligga under underlakanet på min sida av sängen.

Vi går in i Mörkrets tid nu, och inte ens den nu Nobelprisbelönade ljusmikroskopsteknik som låter oss se smutsen under naglarna på virus och proteiner är till någon större hjälp. Under större delen av dygnet går det helt enkelt inte att få syn på solen.

Jo, jag vet. Det finns moteld i form av stearinljus, tekannor, mjuka filtar i ombonade soffar och riktigt bra läslampor, men att skiljas är att dö en smula och sommaren 2014 har nu tagit sitt slutliga farväl. Det känns rätt tungt.

Och ändå.

Ändå.

Ändå.

Visst var det väl alldeles fantastiskt underbart medan det varade?