Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sommaren – en cynisk årstid

På sommaren är vi många som ligger på stränder runt om i världen i en bikini. Vi ligger och solar, kanske tar vi ett dopp då och då. Att bli brun sägs vara fint.

Före 1900 fick kvinnor bada i heltäckande plagg med ärmar, långa byxben strumpor skor och mössa. Dels på grund av rådande sedlighetsnormer men även för att vithetsidealen då ännu härskade. Sakta men säkert började baddräkterna krympa och på 40-talet lanserades den tvådelade baddräkten nästan samtidigt av två fransmän. Att inte behöva vara påklädd sätts ofta i samband med emancipationen av kvinnorna i västvärlden. Men det var män som uppfann de allt mindre badplaggen. Och cyniskt nog kopplade de ihop baddräkten med atomvapenförsöken över Bikiniatollen. Jaques Heim kallade sin Atome – världens minsta baddräkt och Louis Réard döpte sin till Bikini – ett explosivt plagg vilket visar på en naiv syn på atomvapen.

Det känns som vi borde ha döpt om detta plagg för länge sen. Föregångaren till den moderna bikinin är dessutom mycket äldre än atombomben, redan i antiken bar kvinnor bikiniliknande plagg. Det finns några kvinnor avbildade på en mosaik från 300 e.Kr. i Villa del Casale på Sicilien. Men de ligger inte och solar, de kastar diskus, spjut, springer m.m., överdelen liknar mer en sportbehå än en minimal trekant. Undrar vad plagget kallades på latin, Duplex kanske?

I vår tid försöker en del invånarna från Marshallöarna få uppehållstillstånd i USA, deras hemöar Bikini och Enewtak är fortfarande strålskadade och invånarna uppger att deras nya hemtrakter förstörs av klimatförändringarna. Öarna som ligger i Stilla havet har varit bebodda i tretusen år, den högsta punkten ligger endast 10 meter över havet.

Ligger vi för länge i solen i våra bikinis blir även vi strålskadade. Detta gäller förstås inte bara kvinnor i bikini utan även män i badshorts, tangas osv.

Men cynismen tar inte slut där. I sommar kommer tusen och åter tusentals väst- och nordeuropéer ligga och sola på Medelhavets vackraste stränder, ta sig en svalkande simtur då och då i Dödens hav. De behöver inga båtar, stranden är i sikte, de har rätt att nå den. Kanske blåser Triton, havsguden Poseidons son, en sorgesång i sin snäcka men det är nog ingen som märker det. Under tiden fortsätter flyktingbåtarna sin färd från Libyen och andra platser mot Italien, Grekland. De färdas och kapsejsar och människor dör och dör och dör. Och inget kommer någonsin bli annorlunda och inget kommer någonsin bli sig likt. Historien upprepar sig, gång på gång på gång.

Sommaren är glömskans tid.

Theres K Agdler

Författare