Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sonny Wallentin kunde ha blivit en ny Jussi Björling

/

En februaridag år 1948 kom ett gossebarn till världen hos

familjen Wallentin i Fjäl i Lit.

Annons

De lyckliga föräldrarna gav honom vid dopet det musikaliskt, sångligt och engelskt välljudande namnet Sonny, utan vetskap om att den nyfödde med tiden skulle bli en av det sena 1900-talets mest uppmärksammade jämtar.

Men det tycktes inte vara något underbarn som hade börjat sin vandring på jorden, däremot kunde man se tecken på en ovanlig personlighet.

I skolan fick den blivande operasångaren vissa år ett uppseendeväckande stort C. Sonny tar dock på sig hela skulden:

”Jag var busungen som inte trivdes i skolan”, säger han.

Men hur kunde lärarna fullständigt förbise kapaciteten i de unga stämbanden?

Omedelbart efter skolan inledde Sonny ett liv som diversearbetare i Jämtland och i Stockholm, inklusive en sejour som sjöman till Skottland och en tid hos en firma som borrade efter diamanter i Liberia.

Under tiden hade han blivit torpare i Fjäl. Vid 26 års ålder tog han fast anställning som lokreparatör vid Statens Järnvägar i Östersund och blev kvar där i fem år.

Men Sonny hade ett arvegods av musikalitet som pockade på att utvecklas vidare.

Det började med ett pojkband, fortsatte med dansmusik, sång i en kvartett och kulminerade i en samverkan med Lions Club i Lit och Lits flickkör. Resultatet blev ”Den heliga staden”, en grammofonskiva som såldes i 5 000 exemplar och blev en både konstnärlig och kommersiell framgång.

Vid den här tiden hade Sonny börjat ana den rikedom som fanns i hans stämma. Han hade köpt en del skivor med operamusik och insåg att han behövde mer utbildning.

En vinterkurs på Birkas musiklinje följdes hösten 1980 av en tvåårig utbildning på Nordiskt Musikkonservatorium i Österskär.

I en tidningsintervju skildrade Sonny sin nya miljö.

”En helt ny värld öppnade sig för mig. Äntligen fick jag ägna mig helt åt att sjunga. Hela mitt liv blev sång, jag bodde på skolan och fanns mitt i musiken, dygnet runt.”

Sonny trivdes och skolan med honom.

Föreståndaren, konsertpianisten och pedagogen Inger Wikström är anmärkningsvärt entusiastisk:

”Det kommer en Sonny vart femtionde år. Han var utan tvekan min främste elev under mina år vid Musikkonservatoriet.”

En dag i maj 1981 blev en första milstolpe i Sonnys karriär.

Då visade konservatoriets elever upp sig på den anrika slottsteatern Confidencen i Ulriksdal med operan ”Sömngångerskan” av Bellini, där Sonny sjöng tenorhuvudrollen Elvino.

Bland åhörarna fanns Carl-Gunnar Åhlén som var ett aktat namn efter 16 år som musikrecensent i Svenska Dagbladet.

Hans recension fick rubriken ”Tenorsensation i Sömngångerskan” och dess budskap var uppseendeväckande:

”...om inte han är en av de största tenorbegåvningar vi har haft här i landet, så har det heller aldrig funnits någon Björling eller Gedda.”

Åhlén tillägger att klangen i den unge talangens röst flödar obehindrat som ett vattenfall.

Den erfarne recensenten Åhlén fann alltså att den jämtländske debutanten hade förutsättningar att bli inte bara en ny Gedda utan en ny Jussi Björling.

Efter en kort första anställning på Folkoperan engagerades Sonny på Kungliga Operan i Stockholm och den 31 januari 1984 blev en ny märkesdag.

Då debuterade han i huvudrollen som Jason i operan Medea.

Dagens Nyheter slog till med en jublande formulering i sin rubrik: ”En äkta hjältetenor är född”.

Tidningen skrev att Sonny hade utvecklats rekordsnabbt och att den breda, fria rösten sitter perfekt.

Svenska Dagbladet ansåg att nykomlingen Wallentin gav förvånansvärd tyngd åt Jason och sjöng med en vackert fyllig och oforcerad tenor.

Expressen var lika positiv. ”Röstmässigt klarar sig debuterande Wallentin bäst. Han har en klangskönt bärande intensiv tenor, som Operan bör finna användning för framöver”.

I Östersunds-Posten kommenterade Hans-Erik Dahlgren föreställningen:

”Sonny Wallentin övertygade med...en kraft och framtoning som, utan överord, ställer honom i en topposition bland våra tenorer ... Han kan gå långt, mycket långt, även internationellt.”

Efter denna glansfulla entré på Stockholmsoperan fortsatte Sonny sin roll som fast anställd.

Han blev en ständigt och regelbundet återkommande aktör och sjöng bärande roller i ett flertal operor.

De titelroller som han själv ser som sina främsta var frihetskämpen Cavaradossi i ”Tosca”, diktaren Rudolphe i ”Bohème” och Alfredo, Violettas tillbedjare, i ”La Traviata”.

De nämnda operorna är italienska och Sonnys röst verkar komma bäst till sin rätt i den musikmiljön och på detta språk.

Under alla åren fram till pensionen tycks han ha behandlats välvilligt av kritiken.

Liknande uppskattning kom från den nyligen bortgångne Torsten Föllinger, en av landets främsta logopeder, som varit engagerad av stora scenpersonligheter i Sverige och utomlands, inklusive Birgit Nilsson.

Föllinger ansåg att Carl-Gunnar Åhlén hade rätt, när han jämförde Wallentin med Björling. Deras röster kan verkligen jämföras.

Dagens Nyheters Leif Aare sade sig alltid ha skrivit positivt om Wallentin och betraktade hans röst som briljant.

När jag frågar Carl-Gunnar Åhlén om han nu ångrar sina formuleringar om Sonny, Björling och Gedda svarar han:

”Nej. Fast jag skulle kanske uttrycka det något annorlunda i dag.”

Han mindes när han satt där på Confidencen:

”Wallentins röst låg rätt, den bar, texten hördes, en viss ljushet, en nordisk klang. Det var nära till hands att jämföra med Björling.”

Men varför blev Sonnys karriär inte internationell som Jussis?

Hans beundrare, recensenterna, hans lärare och inte minst operaledningen hoppades att han skulle göra sig redo för språnget ut i världen.

Så vad är det som hindrar honom? Han har ju rösten, diktionen, sitt sceniska agerande och han ser ut som en operaidol ska se ut.

Förvisso gjorde han gästspel på Stora Operan i Berlin och Semperoperan i Dresden och medverkade som solist vid konserter i London och Madrid – men varför stod han inte på Metropolitans och La Scalas scener?

Föllinger, som följt Sonny nära under alla år, hade synpunkter på detta. Kanske var Sonny i grunden blyg, måhända var han inte heller redo att satsa allt på operakonsten.

Dessutom var det inte lätt att från livet på landet och SJ:s verkstadsgolv slå sig in i den svårbemästrade och speciella miljön på Kungliga Operan för att inte säga de internationella operahusen.

Erik Saedén hade sin uppfattning klar – Sonny var en fin och vänlig person, och inte av det hårda virke som krävs på Operan.

Hans sångstudier kom för sent i hans liv och gick samtidigt för snabbt. En annan typ av mycket tidigare utbildning, med åttaårig operahögskola och rutinerade lärare, hade varit klart bättre.

När jag konfronterar Sonny med dessa kommentarer tar han ingalunda illa upp.

”Nej, jag diskuterar gärna, men jag tror att jag i all enkelhet bara varit mig själv. Däremot får jag erkänna att jag inte alltid har haft en tillräckligt brinnande vilja, inte nog höga ambitioner. Det har bland annat berott på, att jag dragit mig för att försaka, att betala priset. Jag såg ju själv vad det höga tempot och de stora operahusens hårda krav kostade flera av de främsta svenska sångarna. Själv ville jag inte bara sjunga, jag ville också leva.”

Och hans svar i övrigt är klargörande rakt på sak:

”Jag ville sova hemma”, säger han, när jag för de stora operaetablissemangen i världen på tal, de scener dit hans begåvning var skickad att föra honom.

Han berättar också hur det kunde gå till när han i början av sin karriär erbjöds tillfällen att uppträda även utomlands och i sammanhang som kunde ses som önskeroller för en nybörjare.

”Det är klart att Birgit Nilsson blev sur på mig”, säger han.

”Hon ville ha mig med en andra gång till München, men jag kunde inte just då”.

Stjärnskottet Sonny Wallentin stannade hemma. Han ställde helt enkelt inte upp internationellt och blev inte den nye Jussi.

Men en glad Sonny har aldrig saknat flackandet runt världen. Han är säker på att han levt ett lyckligare liv än både Björling och Gedda.

”Och jag sjunger fortfarande ganska ofta”, tillägger han.

Sonny Wallentin döljer ett djup bakom en jovial och skämtsam yta, ser nyktert avslöjande på sig själv och vägrar godkänna att ödet inte har varit honom nådigt.

Tvärtom har ödet favoriserat honom, påstår han med övertygelse.

Möjligen kan han acceptera, att ödet trots allt då och då har velat annorlunda.

I vart fall är det en ödets välvilja, noterar han med samma eftertryck, att han aldrig känt sig bitter, aldrig någonsin.

Jag skymtar hos Sonny en speciell språkbegåvning som han nog inte hämtade hem under sin motvilliga skolgång.

Och hans underhållande formuleringskonst märks när han – i bästa fall efter viss sovring – berättar poängrika historier och skrönor, gärna om märkliga människoöden i hans ungdoms nejder.

Därmed kan jag summera mina iakttagelser rörande Sonny Wallentin.

Jag påstår att han sannolikt skulle ha blivit Sveriges nye store tenor i operavärlden, om inte ödet hade velat annorlunda, om han tidigt hade skolats i klassisk musik och sång.

När Birgit Nilsson lockade honom ut mot de stora operaäventyren tänkte hon säkerligen på honom som en blivande internationell hjältetenor.

Till sist en sen observation, som nog haft betydelse för Sonnys vandring här ibland oss.

Han tycks sakna ärelystnad.

Det har för rätt länge sedan gjorts en film i operamiljö med Sonny i en sjungande huvudroll, men han har aldrig brytt sig om att se den.

En gång bjöd drottningen på middag i sitt slott, men Sonny gick inte dit, för han hade annat för sig.

Om ni emellertid någon gång skulle möta honom på vägen till Fjäl; betänk då, att hans stämma och hans musikalitet kan mäta sig med Jussi Björlings.

Han kunde ha varit vittberömd som regelbunden gästsolist på La Scala och Metropolitan.

J. Arvid Sundin

Annons