Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spännande för unga vuxna läsare

Annons

Problem av olika slag är inte ovanliga i ungdomsboken. Snarare tvärtom. Och nog fyller den också en viktig funktion i att just belysa och ge vägledning till hur man som ung människa kan hantera svårigheter man råkar in i.

I finländska Vilja-Tuulia Huotarinens ”Ljus ljus ljus” är det (o)lycklig kärlek och svårigheten i att bli ensam kvar som är de stora ämnena. För Mariia är allt ljus, ljus, ljus runt Mimi. Men sakta går det upp för henne att Mimi gömmer en sorg som är allomfattande och som ingenting, inte ens den stora kärleken, kan rå på.

Både Mimi och Mariia är gestalter som man helst bara vill få omfamna och hjälpa framåt i livet. Men berättelsen är krävande.

Huotarinen låter berättaren ta mycket plats, vilket gör att kampen att ta till sig och hantera berättarens kommenterande ibland tar fokus från ämnet och de båda flickorna.

Författaren är en i högsta grad medveten stilist, men ibland tar hennes språkliga och berättartekniska krumbukter överhanden på, tycker jag, känslornas och innehållets bekostnad. Det är en bok som ställer krav på sin läsare, något som både lockar och stöter bort.

En helt annan approach har filmaren och författaren Martin Jern i sin thrillerliknande ”Svensk synd”.

Långt inne i skogen finns det lilla samhället Ryda. Dit kommer Otto och hans mamma, som ständigt är på flykt från hans halvgalne pappa:

– Det känns som om jag befinner mig i en film som utspelar sig i den amerikanska södern, säger Otto vid ett tillfälle.

Och det är just en sådan känsla boken inger. I ett accelererande tempo hopar sig problemen för Otto. Han strular till det med sina två tjejkompisar. En nyvunnen vän dör. Och inte minst, Otto gör sig ovän med den kyrkliga församling som snart sagt alla på den lilla orten tillhör.

Den till en början ganska realistiska skildringen övergår snart i något som vagt påminner om Twin Peaks, ni vet David Lynchs succéserie från tidigt 1990-tal.

Även här finns de märkliga karaktärerna, såsom Pastorn med sin närmast allsmäktiga ställning, och det är nästan så man hör de suggestiva tonerna från Angelo Badalamentis musik till serien, när sanningen om vad som ligger bakom plötsliga försvinnanden och dödsfall börjar gå upp för Otto.

Och som thriller fungerar boken bra. Jern behärskar dialogformen väldigt väl, och likaså miljöskildringen.

Men ibland går personskildringarna väl långt. Både rektorn och kuratorn Ulla Forsberg, vars allt annat än ömma omsorger den enligt skolledningen förtappade Otto blir föremål för, är så överdrivet skildrade att effekten liksom försvinner.

Detta till trots ger boken prov på en tydlig utveckling hos Otto, som via de svårigheter han hamnar i växer som människa.