Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Spelglädjen är stor på platsen där allt började

Längs en lång och enslig skogsväg på väg mot Rissna

finner man en vacker, snickrad skylt i trä som pekar mot byn

Åsgård, platsen där allting började.

För det är ur Åsgård som släkten Lindqvists musikaliska tradition är sprungen.

Annons

Det var här i Åsgård som spelmannen Nicanor ”gubben” Lindqvist och hans hustru Märta bosatte sig och fick de tre sönerna Åke, Folke och Örjan, som senare kom att bilda den folkkära gammeldansorkestern Bröderna Lindqvist.

Och det är här som släkten kring Bröderna Lindqvist samlas för att spela och glädjas tillsammans.

Att spela och att glädjas är två saker som det knappast går att skilja på när det kommer till släkten Lindqvist. Här handlar det inte om att spela korrekt, trots att vi har med ett gäng professionella musiker att göra. Det är svänget och spelglädjen som är själva hjärtat ur vilket deras musicerande föds.

Förra sommaren var det en stor samling lyriska människor som lämnade Åsgård efter en kväll med Åsgård Session Band, ”så jävla tokbra rent utsagt”, ”det mest fantastiska i musikväg jag någonsin har haft förmånen att se”, och ”det bara måste bli en fest med Åsgård Session även nästa år” löd några av rösterna då. Men då Hasse Lindqvist drog igång Åsgård Session Band och samlade ett tjugotal av de musiker han någon gång spelat med var det med avsikten att tre år i rad räckte, varför fjolåret blev sista gången gillt för Åsgård Session Band.

Men partajet är inte över ännu. På lördag tar nämligen Åsgård Band vid där Åsgård Session Band avslutade och bjuder alla som längtat sedan förra året, och alla som missade förra årets fest, på ett sjujäkla sväng på dansbanan ute i Åsgård.

– Dels kommer Lindqvistarna att spela riktig gammeldans och sedan har jag, Hasse Lindqvist, Olle Lindqvist och Lasse Sörlin repat in Lindqvistarnas moderna repertoar från 1970-talet. Mellan 1974 och 1976 var de väldigt stora och spelade fem dagar i veckan året om, och det är ju rätt konstigt att just de var så stora då. Att det samtidigt som både proggen och Abba kom fyra skäggiga gubbar från Östersund och drog mest folk av alla, och det tror jag handlar just om spelglädjen. Nuförtiden är dans en industri, men på lördag går vi tillbaka till det gamla. Det blir väldigt laidback, det är den lövade banan som är det stora dragplåstret, och vi kommer att ha jäkligt kul vi som spelar, säger Janne Lindqvist Grinde.

– Det blir både folk från Åsgård Session Band och nya musiker i år, och flera mindre sammansättningar, som The Yvonnes som spelar 60-talsmusik och Ismund Boys från Rissna som spelar dansmusik fast lite rockigare och lortigare. Det ska vara underhållande och kul att leva, och vi spelar för att man ska dansa och för alla åldrar, från barn till pensionärer. Alla ska tycka att det är kanon och tänka ”åh, fan vad kul att de spelar den där låten”, säger Robin Lindqvist.

Vad tror ni själva att det är i er musik och ert framförande som ger folk sådan glädje?

– Att vi tycker att det är så roligt att spela. Vi står ju och garvar emot varandra på scenen och då är det klart att publiken också börjar smågarva. Och så tror jag att det också kan bero på att det inte finns någon som är stjärnan när vi spelar, ingen given som publiken ska rikta sig emot, säger Robin Lindqvist.

– Och en sak som vi lärt oss av Bröderna Lindqvist är att ha ett jäkla sväng, som finns i all bra musik i hela världen, säger Janne Lindqvist Grinde.

– Och alla gillar sväng, fyller Robin Lindqvist i.

Spontanitet, lyhördhet och musikalitet är ord som dyker upp som svar på frågan om vilken sorts musiker det krävs för att passa i den här typen av sammanhang.

– Om man kan spela efter noter men inte på gehör är det kört. När man spelar med oss måste man som musiker vara beredd på att allt kan hända med låten. Det går inte att säga ”stopp, nu går det lite långsamt”, det är bara att haka på och ge allt man har till låten. Det är bära eller brista hela tiden. Det händer ingenting om det blir fel och det gör att man känner sig trygg, man måste kunna ge järnet hela tiden för att publiken ska få den bästa underhållningen, förklarar Robin Lindqvist.

– Och vi gillar ju att ta med olika typer av folk som gillar musik hit till Åsgård, sådan är stämningen. När vi sitter här och spelar på kvällarna så är det en blandning av folk som nyss börjat på en gitarrkurs och de som turnerat hela sitt liv, det finns en väldig öppenhet, säger Janne Lindqvist Grinde.

För en kort tid sedan gick Örjan Lindqvist bort, och det faktum att han saknas på lördag väcker en stor tomhet hos hans släkt och vänner.

– Det känns jättetomt och tråkigt. Det är han som har lärt mig allt jag kan, han var en otroligt duktig musiker och snickare, säger Hasse Lindqvist.

– Men det känns också positivt att vi går på det direkt igen och kör nu på lördag, säger Robin Lindqvist.

– Det är ju vad han hade velat. Musiken dör ju aldrig i den här släkten, säger Örjans son, Janne Lindqvist Grinde.