Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Spökraketen störtade i Storsjön

Det var en ljum förmiddag i augusti när de tre männen hörde något underligt. Ett starkt, vinande ljud fick dem att titta upp och se en spolformad projektil med korta vingar på ungefär 100 meters höjd.
Projektilen flög över Svenstaviks gamla station och störtade sedan i Storsjöns vatten. Ännu en spökraket hade slagit ner i Sverige.

Annons

Året var 1946 och de tre männen i Svenstavik, som i Försvarsmaktens rapport bara presenteras med efternamnen Åström, Andersson och Edström, var långt ifrån de första som sett mystiska raketer, projektiler och ljusfenomen på den svenska himlen det året. Från maj till november observerades nära 1 000 okända föremål som flög över landet, ibland beskrivna som ljusklot, ibland som stora cigarrformade föremål och ibland som raketer, med eller utan vingar. Ännu i dag har inte alla observationer kunnat förklaras.

Det har nu gått snart 70 år sedan spökraketernas sommar och aldrig sedan dess har så många i Sverige rapporterat så många himlafenomen på så kort tid. En förklaring till detta är nog att andra världskriget bara var ett år bort. Människor var fortfarande rädda och misstänksamma för allt som kunde kopplas till krig och rapporterade därför gärna allt märkligt de såg till tidningar, polis och militär.

Sveriges försvarsmakt blev tidigt intresserade av de mystiska projektilerna. En kommitté, i folkmun kallad spökraketkommittén, sattes samman med representanter från flygvapnet, Försvarets forskningsanstalt, Försvarets radioanstalt (FRA) och marinen. I skuggan av kriget var misstanken naturligtvis stark att främmande makt kränkte svenskt territorium.

I början av sommaren sågs de flesta spökraketerna i södra och västra Sverige men senare började raketerna observeras även i norr. Försvaret hade under sommaren börjat spana efter de mystiska raketerna, både med traditionell flygspaning och med den tidens inte särskilt avancerade radar och så med så kallad signalspaning där FRA försökte avlyssna radiosignaler som kunde avslöja om och hur raketerna styrdes.

I juli uppmanade Försvarsstaben, genom TT, tidningarna att inte sätta ut ortsnamn när de skrev om människor som sett himlafenomenen. I ÖP nämns till exempel aldrig Svenstavik, bara att raketen slog ner i Storsjön. Militären ville inte att främmande makt skulle få någon information om hur ”rymdprojektilerna” rörde sig över Sverige. Man hade nu en teori varifrån de mystiska raketerna kommer.

Ett antal raketer sågs slå ned i sjöar, bland annat den i Svenstavik. På den förmodade nedslagsplatsen i Storsjön var vattendjupet bara två meter, men vattnet var grumligt och sikten bara några decimeter så militären bestämde sig för att grundligt söka efter rester av spökraketen.

Den 17 augusti anlände personal från ingenjörstruppen under ledning av en furir Svahn. Trupperna draggade botten med släpande kätting och sökte med elektrisk minsökare men efter tio dagar utan att hitta något spår efter spökraketen gav man upp.

I Norrbotten, där en annan spökraket misstänktes ha slagit ner, funderade försvarsmakten till och med på att tömma en hel sjö för att bättre kunna leta, men idén genomfördes aldrig, troligtvis för att kostnaden skulle ha blivit för stor. En mängd misstänkta nedslagsplatser undersöktes men ingenstans hittade militären något som kunde kopplas till någon slags raket

De allra flesta observationerna kunde dock redan då förklaras. Somliga var, då som nu, påhitt av fantasifulla personer, flertalet bedömdes vara vanliga astronomiska fenomen. Astronomer vittnade om att många ljusfenomen troligtvis var meteorer och meteoriter. Till exempel sammanföll den dag, 11 augusti, då över 300 fall rapporterades till Försvarsstaben, med maximum för meteorskuren Perseiderna vars svans av partiklar är väl synlig från jorden, särskilt i områden där det inte finns elektriskt ljus.

Men astronomiska fenomen kan inte förklara alla observationer om till exempel raketer med vingar som såg ut att flyga med styrning. Militärens teori då, och den teori som framstår som mest trolig även i nutid, är mer jordbunden.

Under andra världskriget hade Tyskland en raketuppskjutningsbas i Peenemünde, vilken föll i Sovjetunionens händer vid krigsslutet. Det var därifrån tyskarna skjutit sina V1- och V2-raketer mot London och det var från den trakten svensk militär trodde att raketerna kom. FRA hade snappat upp konstiga signaler som kunde ha varit radiostyrning för raketerna och det fanns militära rapporter från ”speciella källor”, det vill säga svenska agenter, som påstod att ryssarna hade någon slags aktivitet vid basen.

Under senare delen av 1946 började dock rapporterna om spökraketer och andra himlafenomen att klinga av. I december höll spökraketkommittén sitt sista möte och konstaterade då att även om mycket talade för att Sovjet­unionen bedrev någon slags verksamhet på raketbasen i Peenemünde så fanns inte några bevis för att raketer flugit över Sverige och att det inte var meningsfullt att fortsätta den spaning som hittills bedrivits.

Misstankarna om ryska raketförsök är dock för känslig för att tas med i den rapport som lämnas till amerikansk och engelsk underrättelsetjänst.

Kanske får vi aldrig en fullständig förklaring till 1946 års spökraketer. Kanske var de alla naturliga fenomen, fantasier eller hallucinationer. Eller finns förklaringen någonstans i ännu hemligstämplade militära dokument?