Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sprickor i kärnfamiljen

Tiderna förändras. I takt med att singlar och hbtq-personer börjar accepteras som föräldrar, kan vi i dag inte slaviskt se på uppfostran med de gamla kärnfamiljs-ögonen.

Annons

Ändå lever normen om mamma, pappa, barn kvar i stora delar av världen, där domen faller hårt över de som inte kan leva upp till sina förväntade roller.

I dag är familjerelationer ett klassiskt tema i filmindustrin. Det kan vara den knasiga släkten i "Mitt stora feta grekiska bröllop", eller den dramatiska kampen om tronen i "Lejonkungen". Oavsett genre, brukar målet vara att visa konflikter som uppstår när folk delar sina liv med varandra.

Bioaktuell nu är filmatiseringen av Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtroman "Mig Äger Ingen". I centrum står relationen mellan den sjuåriga Åsa och hennes alkoholiserade fader, spelad av en rödögd Mikael Persbrandt. Filmen utspelar sig i 1970-talets Västerås, en tid när det var ovanligt för barn att efter skilsmässa stanna hos sin far. Här får vi se baksidan av det svenska folkhemmet, och hur Åsa brottas med känslorna inför pappans drickande.

Denna generationsskildring om en mans kamp att axla sin föräldraroll har sin kvinnliga motsvarighet i John Cassavetes "En kvinna under påverkan" från 1974. Här är det hemmafrun Mabel – inlevelsefullt spelat av Gena Rowlands – som far illa. Hon lever med sin byggnadsarbetare till man och två barn. Mabel är obekväm i att behöva leva upp till samhällets förväntningar på henne som hustru, och börjar stegvis konfrontera sin man och det system som håller henne fången.

Maken och anhöriga reagerar med att ifrågasätta Mabels psykiska hälsa. I film-ens klimax kommer anställda från ett behandlingshem och tvångsomhändertar henne.

"En kvinna under påverkan" är en otroligt stark film, som visar vilka problem som bubblar under ytan i den till synes perfekta amerikanska tvåbarnsfamiljen. Det är också en kommentar till västvärld-ens syn på kvinnlighet. När filmen är slut frågar man sig om Mabel verkligen var sinnessjuk. Var det i stället hennes konfrontation med mammaidealet som bortförklarades som mental instabilitet? Du avgör.

Frågan är alltså om familjen som konstruktion bör vara en självklarhet, eller om denna förutfattade mening om tvåsamhet kan vara förödande för de som inte känner sig bekväma med ett evigt partnerskap.

Ett mer positivt familjeöde skildras i "Vägen hem" från 1999, regisserad av den kinesiske regissören Zhang Yimou. Filmen börjar i svartvitt. En son som flyttat till storstan återvänder till sin barndoms by efter att hans far har dött. Mamman är förkrossad. Plötsligt övergår den svartvita filmen i färg. Vi får se hur kvinnan som ung träffade sin make, och den enorma kärlek som uppstod. Det blir en påminnelse om hur familjebildning, när det går rätt till, kan vara något vackert. Akta dig bara för att binda dig till något som begränsar dig. Mabel och tusentals andra människor vet vad som kan bli konsekvensen.

Artikeln kommer från 100% Östersund.