Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Statsfinanserna är i god form

För dem av oss som i valtider, och annars också, hellre lyssnar på torra faktainlägg än på gapig propaganda, är det en lättnad att läsa Finanspolitiska rådets årliga rapport om tillståndet i den svenska ekonomin, som presenterades häromdagen.

Annons

Det är befriande att ta del av noggrant gjorda analyser som ger både ris och ros till den förda ekonomiska politiken. Och där inte politiker suttit och rättat i texten, kanske rent av rört till det.

Riset först: Överskottsmålet nås inte. Vad betyder det?

Jo, att staten gör av med mer pengar än den får in. Inga nyheter direkt. Så har det alltid varit. Även om S-politiker hävdar att på deras tid så...

Socialdemokraterna tror på allvar att stora statliga investeringar alltid är den rätta lösningen, särskilt om man själv är i opposition och slipper ta notan.

Dags för en ros, men definitivt inte en röd: Sveriges statsskuld har genomgått en hälsosam bantningskur med 80 procent från 1995. Så det stora svarta hål i finanserna som oppositionen tycker sig se och mer än gärna för fram, finns inte.

Socialdemokraterna borde istället för att rasa mot regeringen ruska om LO så att facket inser att det inte går att låna 70 miljarder till statliga stimulanspaket.

Mera rosor: Oppositionen lägger mycket krut på att hävda att regeringen medvetet ägnar sig åt att öka inkomstskillnaderna till en avgrundsdjup nivå.

Men, som Finanspolitiska rådet ser på saken, så stämmer det inte alls. Ojämlikheten har inte förändrats nämnvärt sedan 1995. Dessutom har jobbskatteavdraget haft en positiv effekt på hushållens ekonomi.

Men det femte borde man inte infört, hävdar rådet. Varken regeringen eller för den delen Socialdemokraterna vill dock ta bort det.

När det gäller sysselsättning och antalet arbetade timmar har siffrorna utvecklats förhållandevis väl enligt Finanspolitiska rådet. En beskrivning som oppositionen borde ta till sig. Men även det är väl en from förhoppning.

En slutsats: Politik sägs ofta handla om att vilja. Men viljan från oppositionen att bygga sina argument på fakta verkar rätt klen. Har det med valet att göra, kan man ju undra?