Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stefan Nolervik om sitt 2013

Hahaha...
Ursäkta, men jag måste skratta lite ändå, så där lagom och inombords.

Annons

Jag och Susanne Kvarnlöf susar genom ett stormrivet Jämtland i december och den svarta ÖP-bilen fylls av den gamla journalistcynismen.

– Men kom igen nu då, vad är det här, bara några träd över vägen? säger Susanne.

Jag vräker på:

– Vi behöver lite mer ödeläggelse. Nu vill jag se några sönderblåsta hus, eller tak som stormen tagit med sig.

– Och strömmen verkar vara tillbaka också, säger Susanne uppgivet.

Allt är så lugnt.

Vi stannar till hos en familj i Valne vars traktorgaragetak har blåst. Vi intervjuar en kvinna, som inte är särskilt uppskrämd eller rädd. Vi försöker trigga i gång henne, men lite orolig var hon väl?

– Nej, det var ganska lugnt, säger hon med köksklockan tickande i bakgrunden.

För Ödemarks-Postens utsända på jakt efter någon liten sensation är cynismen just då en drivkraft.

Vilket jag härmed ber om ursäkt för.

Samtidigt är det ändå ett litet bevis på att jag är tillbaka i den grå vardagens lyxliv.

Annars har året personligen börjat tungt.

Ett konferensrum på Mr Husman på Stadsdel norr den 24 mars.

Jag och min kollega Per Lindh ska precis intervjua några av spelarna i Östersunds fotbollsklubb när telefonen ringer.

En kvinnlig röst säger:

– Hej, det är från onkologen i Umeå. Kan du tala ostört?

Jag känner kylan. Det slår nästan aldrig fel, jag kan läsa av en röst innan den ens har sagt sitt budskap. Och den här gången känner jag spontant att något är fel.

Jag säger till Per:

– Du, jag måste gå undan ett tag.

Den enda plats jag hittar är toaletten utanför ett av konferensrummen. Jag låser om mig och sätter mig ner på stolen och säger:

– Ja, jag kan tala ostört.

– Jo, du gjorde ju den här skiktröntgen för tre veckor sedan och nu har svaret kommit. Du har ett recidiv i ljumsken och den här gången går det tyvärr inte att operera.

Jag minns att jag för en stund tappar fotfästet. Det är ju bara tre månader sedan jag genomförde en stor operation och nu är helvetet i gång igen?

– Tyvärr.

Så har konferensen tagit en bensträckare och folk börjar slita i toalettdörren.

– Öppna dörren! tar någon i också.

Jag hör inte, jag säger adjö till onkologen, öppnar och går.

Reportaget på fotbollsspelarna blir trots allt bra. Men det är Pers förtjänst.

Så jag tänker, okej, då får jag möta våren i Umeå då.

Så drar jag på nytt genom det norrländska inlandet på väg mot friskfabriken.

På kvällen har jag intagit det lite trötta, ångestindränkta rummet med tjock-teve och bibel på hotell och lägger mig. Jag funderar.

I morgon får jag min första stråldos på onkologavdelningen i Umeå.

Fysiskt kanske jag inte kommer att fara illa av strålningen, men mentalt, hur ska jag veta att den tar? Blir som vanligt, lång och oviss väntan på svar. Men jag har bestämt mig för att inte bry mig så mycket, får försöka ha fokus på annat, jag ser strålningen som en ynnest, en livlina, och ett sätt att klara mig.

Tänk ändå hur det kan vara, det där lilla såret på foten för tio år sedan, som potentiellt skulle kunna ta mitt liv. Sådant skulle man kunna skriva en bok om. Men det har jag inte tid med, jag skriver egentligen hellre om annat.

Godnatt!

Så ja, nu är det gjort. Maskin nr 4 har utfört sitt uppdrag. Första bombningen genomförd.

Den första av 15 doser à 3 gray, totalt 45. Strålad framifrån, bakifrån och från sidan. Punkterad från tre håll! Det är inte alls så farligt, eller rättare sagt, jag märkte absolut ingenting. Allt var över på tre, fyra minuter.

Det var så där.

Ett surrande ljud, en fläkt som gick, och någonstans i bakgrunden en radio som spelade De sista entusiasterna. Kroppshåret som reser sig var ju intressant.

I övrigt är jag mest nöjd med att jag lyckades avstyra morgondagens tänkta stråltid, okristliga 07.00, för en ny 12.30.

Kvinnan som skötte strålkanonen berättade att de i dag hade 36 personer inbokade för strålning. På den maskinen. Och det finns fem totalt, alltså omkring 150 personer som blir strålade varje dag i Umeå.

Nä, nu blir det någon timmes vila, sen i väg och leta reda på någon sportbar, det är ju Champions league i kväll!

Rapport från Friskfabriken, fjärde veckan.

Det är 1,03 kilometer från norra entrén till min strålbehandlingsmaskin. Det har min app runkeeper räknat ut. Jag gör av med 59 kcal under marschen dit som tar lite drygt nio minuter.

Det är alltså en kilometer korridorer i vinklar åt alla väderstreck innan jag är framme. Och hela vägen en strid ström av människor, det är ungefär som att gå längs gågatan i Östersund vid lunchtid en fredag strax före skolavslutningarna. Då förstår du.

Som den kultiverade människa man är undviker man snyggt varje kroppslig konfrontation och rutinerat parerar man alla möten i korridoren. Få säger något, bara blickar och funderingar. Alla med sina stora sorger och bekymmer.

Det är inte samma lätta steg som på gågatan, inte samma leenden, tvärtom är allt lite mer grått och tungt här. Hela byggnaden, förresten en riktig rymdbyggnad, som reser sig mot skyn, är ju till för att laga människor. Vi kommer hit trasiga med allehanda skavanker, och många lämnar efter reparation hyfsat restaurerade och färdiga för det andra livet. Redo att ge sig ut och vara nyttig igen och inte vara samhället till last. I morgon går jag min kilometer för näst sista gången, och konstigt nog kommer det att kännas lite vemodigt.

Majkväll hemma i byn. Efter regnet.

Fortfarande 15 varma grader och mycket syre i luften.

Jag löper runt byn. Benen bär mig runt. Inga stopp, inga tveksamheter, andas med lätthet, blicken höjd och framåt. Det är så skönt. Möte med Ann-Charlotte, en av grannarna, efter byvägen.

Ett rop:

– Vad kul att du är ute och springer så snart efter strålningen, säger hon.

– Ja, svarar jag, det går oväntat lätt. Snart hemma nu. Sex kilometer utan avbrott, under 30 minuter. Andningen går bra. Steglängden ökas. Gunnars får ligger under storsälgen och vilar. Storspoven skriker. Första göken för i år, för i vår, långt där borta. I väster, va? Västergök är bästergök. Framme. Jag är så stolt. Orkade. Andas. Lever.

Midsommar. När alla går på semester åker jag till Umeå.

Kontroll på nytt. Har strålningen tagit?

Jo, det har den.

De tre metastaser som bildades i ljumsken och som strålats är helt borta. Det är ju positivt.

Onkologen tystnar, sen säger hon:

– Men ... det har kommit nya lite längre upp. De kan vi inte stråla, så jag föreslår att du får börja med cytostatika.

Hem genom Sommarnorrland.

Uppgiven?

Nej, bra att de har koll på mig. Bra att de upptäcker saker i tid, försöker jag intala mig.

Sommar, semester. Jag bygger växthus och altan. Samtidigt börjar jag med cellgifter.

Klåda, illamående, huvudvärk, men för det mesta går det bra. Jag spikar och sågar och livet rullar på.

En oroande känsla, som handlar om "något" på höger sida i magen, det där som trycker och spänner därinne, det är säkert en tumör, tänker jag. Cellgifterna hjälper inte. Det går åt helvete.

Men jag förvånas över att jag tar det så bra.

Snickrar på, lägger altantak, ramlar ner och håller på att slå ihjäl mig.

Tänker:

Det där var det närmaste döden jag varit den här sommaren.

Och så kommer jag på mig själv med att skratta.

11 oktober i trafikrusningen i Stockholm. På väg med mina tre söner på fotboll. Vi ska se Sverige mot Österrike och Zlatan ska göra succé.

Men just nu tänker jag på andra saker. Min dotter ligger på bb. Precis när vi ska svänga av mot Friends arena kommer sms:et, "Du har blivit morfar!".

Sedan dess har mycket handlat om Nils. Om hur jag ska bli en bra morfar. Om våra fisketurer, våra fotbollsmatcher och lördagsbastun. Och så vill jag bli en sån där klassmoffa, som är med på skolan och hjälper till. Berättar om mina erfarenheter och så.

En sådan som kan bidra med något.

Och när jag är klar med alla cellgifter och alla sjukhusbesök och börjar gå med rollator och korsar vägen och Nils och hans kompisar ser mig, så kommer de fram till mig och tjenar och tycker att jag är värd att prata med, och inte bara en sur, bitter, gammal gubbe.

De snackar med mig som en kompismorfar.

En sådann moffa vill jag bli.

Oktober i Umeå.

I dag på förmiddagen. Anspänningen är total.

Ångestkör med bilen i Umeås omgivningar. Till kajen i Holmsund och får precis se en lastbåt glida fram på havet. Solen lyser igenom täcket av dis. Det är två timmar kvar till beskedet som betyder så mycket.

Jag fortsätter min bilresa, väst på stan, öst på stan, Teg, Haga, Ålidhem, Ersboda…

Förutom Östersund finns det ingen stad jag kan bättre. Det kan jag tacka sjukdomen för. Kan man säga så? En timme kvar. Parkerar bilen vid södra entrén till det sjukhus jag snart kan som min egen iPhone. Jag ångestpromenerar i korridorerna. Nästan radiostyrd går jag fram och tillbaka, fram och åter. Ja, det är över 900 meter korridor genom hela sjukhuset. Det går i vinklar. En halvtimme kvar nu. Hinner korridorsvängen en gång till. Oron spränger mig inifrån och jag hinner tänka, om det blir ett trist besked, hur kommer kroppen att reagera på det?

Jag intalar mig det värsta för att vara förberedd.

Då är det en kvart kvar.

Jag går det 17 stegen uppför trappen till mottagningen, drar nummer 20, och sätter mig att vänta. Flämtandas. Illamående. Jag registreras och sätter mig sedan i väntrummet med ett tiotal andra. Vad kan de tänkas bära på? Vilka stora sorger lever de med? Klockan är slagen. Jag ser de andra som i ett töcken, en grå massa i Holmsundsdis. Några minuter över. Jag får konstiga tankar, som att det drar säkert ut på tiden för att de måste förbereda en ny plan, eller hur de ska framföra det trista beskedet till mig.

Jag svettas.

Jag både vill och inte vill.

Att hon ska dyka upp.

Nu öppnas en dörr.

Nu kommer hon.

Onkologer skrattar sällan på jobbet.

Hon säger:

– Hej Stefan! Hon ler. Och jag känner hur allt bara släpper. Krampen rinner ur min kropp och resan hem genom ett brinnande norrländskt landskap kommer att bli lätt den här gången.

Fortsatt behandling väntar dock.

Aldrig riktigt lugn.

December. Ett stilla snöfall under gatljusen. Jag och min kollega Susanne Kvarnlöf har lämnat stormen Ivar och hamnar i stormen Muhammad.

Vi är den ambulerande flyktinghjälpen.

Tänker på alla vi har mött och skrivit om sedan vi knackade på i Grytans läger första gången. Sadjat, som tvingades lämna sin lillebror och enda anhörig i Sverige för att skickas tillbaka till Afghanistan, den kurdiska familjen i Trångsviken som ska skickas till ett land de aldrig varit i för att de sagt "fel" saker i ett språktest, den syriske pappan som gav sina två glada, trevliga söner till oss, han gav det käraste han ägde i en gåva till det land som ville skicka honom och pojkarna tillbaka till osäkerhet i Italien, och så den syriska familjen som lämnades åt sitt öde i en utkyld lägenhet i Torvalla.

Men jag minns också de fyra syskonen från Syrien som vi följde under flera månader. Och så förstås, Lilith, den 16-åriga syriska flickan som spelade piano så vi satt och grät i musiksalen på Palmcrantzskolan en novembereftermiddag.

Det var så nära och gripande.

En söndagskväll, den sista i mitt pågående cellgiftsprogram, har jag precis tagit tabletterna när larmet går.

Vi åker akut till Grytans läger där det är stor oro. Det är för den ensamma pappan och hans två söner, som nu enligt Migrationsverket ska skickas till Italien.

Det blir ett reportage i tidningen. Och jag glömmer mina biverkningar.

I nattens snöfall när jag åker hemöver genom skogarna får jag ett sms. Det är en bild på en liten parvel som precis badat och ligger leende inlindad i en handduk.

En hälsning från Nils.