Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stefan skriver finurliga betraktelser om skogsarbete, åldrande och teknik

Han skriver om en uppväxt på 1950 -talet, skogsarbete och teknikutveckling och han skriver för alla dem som växt upp på samma sätt som honom.
– Vi som upplevde den här uppväxten är grånade människor, vi är ett försvinnande släkte och därför kändes det viktigt att få ut det här, säger Stefan Lundin.

– Alla människor har en historia att berätta och så även jag. Jag har försökt fånga ögonblick ifrån mitt liv som handlar om en uppväxt på ett småjordbruk och skogsarbete. Sedan finns det också lite betraktelser som har att göra med teknikutveckling och funktioner som avtar med tilltagande ålder, säger Stefan Lundin.

Som 13-åring gick han ut i timmerskogen och där jobbade han sedan under en tid, från 1957 till 1965, när det hände väldigt mycket.

– Man gick från att använda timmersvans till skördare som man har i dag. Det skedde en kolossal utveckling under den här tiden, säger han.

Efter det följde en diversifierad karriär. Han gjorde han lumpen, jobbade som fångvaktare och långtradarchaufför, gick lärarhögskolan i Härnösand och de sista tio åren arbetade Stefan som rektor i Hammerdal.

1993 gav han ut en bok om timmerhuggning och idén till den fick han när han besökte sitt gamla barndomshem, Kvarnbränna i Gåxsjö, och fann alla gamla verktyg uppe på övervåningen. Verktyg som långt ifrån alla känner till i dag.

Boken handlar om dem och livet som gestaltade sig i det tunga och hårda skogsarbetet. Något som Stefan kan sakna.

– Särskilt på våren med alla lukter som kom när man rundbarkade virket. Saven och kådan... mycket av den biten, säger han.

Den nya boken "Je vaks opp på Kvarnbränna", som består av en rad betraktelser, pryds av ett foto på det gamla barndomshemmet. Bredvid huset står en praktfull tall.

– Tänk om tallen hade kunnat berätta om allt som skett där, säger Stefan och fortsätter;

– Och sådana här ställen står det tomma överallt i byarna nu. Men en son åt syrran har övertagit Kvarnbränna, så på helgerna är det befolkat.

Eftersom tallar inte talar har den gamle läraren gjort slag i saken själv.

– Jag växte upp på 50-talet då väldigt många människor hade samma slags uppväxt. Vi föddes på ett jordbruk och jobbade i skogen. Vi som upplevde den här uppväxten är grånade människor, vi är ett försvinnande släkte och därför kändes det viktigt att få ut det här.

– De känner igen sig när man skriver "att dra en slipsten" eller "att veva en separator". I dag heter det kosläpp på våren, då hade vi det på varenda gård.

Några betraktelser handlar om kroppsfunktioner som avtar.

– Bara att dra på sig strumporna är ju svårt nu när man blivit äldre. Det kom helt plötsligt, säger Stefan som gjort flera höftledsoperationer.

Han har även skrivit om Facebook och mobiltelefoner.

– Tänk när man såg den första som kom med hörlurar som kom och pratade. Man trodde ju man skulle behöva ta med dem tillbaka till mentalsjukhuset.

Skriver du om teknikutveckling ur ett negativt eller positivt perspektiv?

– Det kanske kan mana lite till eftertanke när jag skriver om Facebook. Jag skriver jag att familjen är samlad, tittar på tv, men har samtidigt plattan i sin hand. Och pratar inte med varandra, men de svarar varann på Facebook ibland.

Han skrattar till.

– I dag är egentligen ingen människa beroende av någon annan. Titta på de här människorna ute i byarna som gör saker för att samla in pengar till bygden. De är de sista entusiasterna och jag är rädd att det inte är någon som tar vid.

Men många suktar väl livet på landsbygden igen?

– Jo, men vi hade ju gröna vågen på 1970-talet och den dog ju ut. Man drömmer om det här gröna, att bo på landet, men när det kommer till kritan vet jag inte. Det är ju ett rätt ansträngande liv.