Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Steget nedåt för Farrell blev steget uppåt för Jämtland

Ligameriterade USA-forwarden Anne Farrell avrundar i helgen sin korta karriär i Jämtland Basket.

– Jag hoppas att jag har överfört en vinnarmentalitet till mina lagkompisar, säger Farrell.

Annons

Det blir bara sex matcher för Anne Farrell i Jämtland. Efter helgens dubbelmöte mot Järva och Akropol, återvänder hon till USA och Tulsa, Oklahoma.

Trots den kortkorta sejouren hos "Älgarna" har Anne gjort ett betydande avtryck. Hennes kloka insidespel och proffsiga inställning har hjälpt Jämtland att lyfta i tabellen.

När Farrell landar i USA i nästa vecka och varvar ned för att fira jul, får hon tid att reflektera på en period som varit den märkligaste i karriären.

Det började med att hon först tackade ja och sedan tackade nej till ett flott erbjudande om spel i Rumänien.

Då dök Europasatsande Norrköping upp med ett kontrakt. Farrell nappade på det. Efter några träningsmatcher och fyra ligamatcher tyckte dock coachen Lars Johansson att amerikanskan var för kort och avbröt kontraktet.

Kort därefter, 7 november, var ny klubb ordnad. Jämtland i division 1 behövde en stor spelare och Farrell accepterade att kliva ned en division.

Är det ett stort steg nedåt att komma till division 1?

– Serien är definitivt inte så utmanande. Min roll i laget har mer blivit att utveckla de yngre spelarna, att prata och pusha dem. Jag tycker att jag lyckats mycket bra där, även om jag inte är van att vara så ljudlig på planen.

Anne hoppas att hennes korta period i Jämtland kan få bestående resultat på hennes lagkompisar.

– Jag försöker pusha insidespelarna att de ska bli tuffare och ta för sig mer. Jag kräver mycket av dem, men det tror jag är bra. Tycker också att stämningen i omklädningsrummet blivit bättre och bättre.

Även om hon ger ett stillsamt och nästan blygt intryck bor det ett "lejon" i Anne Farrell. Mentalt är hon schablonbilden av hur en amerikansk idrottare ska vara.

– Jag är uppvuxen med fyra bröder och blev ofta knuffad och trängd. Kanske var det där jag utvecklade en tuffhet och en vinnarskalle. Jag hatar att förlora i allt, basket som sällskapsspel och jag kan vara väldigt vild när jag argumentera för min rätt.

Har du lyckats överföra det till lagkompisarna i Jämtland?

– Jag hoppas det. Jag menar, alla vill väl vara vinnare?

Annes utgångskontrakt med Jämtland gällde bara fyra matcher. Men eftersom hon inte hittat någon ny klubb har hon skrivit på för ytterligare två matcher.

– En klubb i Estland var intresserad, men jag ville hellre tillbringa mer tid här innan jag åker tillbaka till USA.

Efter jul ska hon försöka hitta en ny klubb. Helst i högsta ligan, gärna i Europa.

– Jag gillar Europa och jag älskar Sverige. Sverige är så nära du kan komma USA i fråga om kultur och språk. Alla pratar engelska och i affärerna finns liknande utbud som hemma.

Basketbollproffs – är det så du vill ha ditt liv?

– Ja, så länge kroppen håller ihop. I college tänkte jag inte alls så, men nu kan jag inte se mig själv leva på något annat sätt. Det är en så unik livsstil och ett sånt äventyr, där du får resa omkring och se världen.

fem frågor

1. Hur stort är julfirandet för dig?

– Åh, det är också min mammas födelsedag så vi är jättemånga människor som samlas. Vi är en matfamilj så vi äter mycket, bland annat en polsk släkt-rätt som är underbart god. Vi spelar skojiga spel och har en del ovanliga traditioner eftersom min familj är 50 procent från Irland, 25 procent från Polen och 25 procent från Ukraina.

2. Vad har överraskat dig mest i Sverige och Östersund?

– Att alla tjejer, och då menar jag verkligen alla, har löptajts på sig när de tränar på gym. Det verkar vara en otrolig trend. Jag känner mig som en outsider när jag kommer in på gymmet med mina shorts.

3. Berätta om dina två år i Bulgarien?

– Det var två tuffa år. Klubben var mycket bra, men nivån på lagkompisarna var inte alls lika bra. Det var i princip bara två spelare som riktigt förstod basket. Dessutom pratade nästan inga engelska. Jag hade inga att umgås med och det blev väldigt ensamt.

4. Vad räknar du egentligen som "hemma" i USA?

– Lite överallt. Jag är uppväxt i New York, har bott i Florida i nio år och i Tulsa, Oklahoma. Nu bor familjen i Tulsa så det blir där jag firar jul.

5. Några ord om din coach, Dennis Cooper?

– Han är mycket trevlig och en person som bryr sig om sina spelare. Precis det man vill ha.