Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stêrk fångade publiken med värme och humor

Hon tar oss med storm, Nisti Stêrk, när hon sprudlande glad stormar in på scenen, presenterar sig själv som singel och undrar om det finns några singlar i publiken.

Annons

Gärna män. Snabbt etablerar hon en kontakt med publiken och blir namne med både Inger och Barbro på de första raderna, bara för att med jämna mellanrum under den dryga timmen hon sedan pratar återkomma till sina nyvunna kamrater.

Hon är smart, rolig och entusiasmerande.

Nisti Stêrks framförande på Storsjöteatern i går kväll är varken en föreställning, en föreläsning eller en stand up. Det är ett möte, säger hon själv. Och det är det så sannerligen. Hon engagerar med sin värme och sina anekdoter, får publiken att sjunga "En tuff brud i lyxförpackning" och låta som filmmusiken i "Hajen" och hon får till och med en kvinna i publiken att (inför hela salongen) berätta varför denne beundrar Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermundez-Svankvist.

Hon har oss i sitt grepp, Nisti Stêrk. Åtminstone den första timmen.

Fem år gammal kom Nisti Stêrk från turkiska delen av Kurdistan till Sverige. I hela sitt liv har hon drömt om att bli skådespelerska så hon kan bygga ett barnhem i Kurdistan, och med stor humor, värme och allvarliga undertoner tar hon publiken med på resan från då till nu.

Hon berättar om hur hon sa upp sig från sitt välbetalda jobb på ett försäkringsbolag för att bli skådespelerska på heltid. Hon berättar om sin första skoldag på Mälarhöjdens skola och hon berättar om sin förkärlek för Nils Poppe, vars citat "Så länge Gud vill och rumpan håller!" hon använt som motto, boktitel och ledord genom livet.

Nu är hon en etablerad skådespelerska och byggandet av barnhemmet kommer att bli av. Nisti Stêrk vill få oss att följa våra drömmar, ta tillvara på livet, att vi ska se varandra, ge varandra beröm och sikta mot ljuset.

Till slut blir det lite väl klämkäckt med moralkakorna och uppmaningarna, speciellt när ljuset tänds och samtliga i publiken ska ge varandra tre komplimanger känns det lite krystat.

Föreställningen/föreläsningen/mötet är tänkt att vara i en timme, men Nisti Stêrk är inte klar då en timme har gått. Vilket inte gör något, hon har tagit pauser genom att prata med publiken, fått ner ljudkillen på scenen för att fixa micken och hon har erbjudit vatten till en hostande kvinna som försökt smita ut bakvägen. Allt till publikens stora nöje. Och det är skönt att se att hon kan vara så spontan i sin annars så långa monolog.

Lite jobbigt blir det när hon avslutar kvällen genom att marknadsföra sin nyskrivna bok "Virgin Marry". De skulle säkert ha köpt boken, som såldes i foajén, ändå, utan att hon behövt läsa ett stycke utantill. Låt publiken slippa sådant.

När hon dessutom kommer tillbaka ut på scenen efter applåderna, bara för att sätta på musik på hög volym för att få folk att dansa ut ur salongen, hör jag flera "nu går vi" från raderna bredvid mig.

Man ska sluta när man ligger på topp, Nisti Stêrk, eller i alla fall medan gud vill och rumpan håller.