Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stilsäkert om självupptagen stinkhare

Sedan många år har Anneli Jordahl etablerat sig som en orädd och ibland kontroversiell debattör av svensk samtid. Inte minst har hon vågat återinföra begrepp som klass, vilket inte alltid varit populärt i alla läger.

För två år sedan kom så hennes lyckade romandebut om Ellen Key, en bok som i första hand beskriver en komplicerad kärlekshistoria med verklig bakgrund, Keys förälskelse i en gift intellektuell man som hon aldrig fick.

Den stilsäkra romanen har lockat henne att fortsätta utforska kärlek i slutet av 1800-talet, förvisso en dynamisk tid.

Lika otippat som sist låter hon denna gång en försupen och halvtaskig poet vara huvudperson i ”Augustenbad en sommar” (Norsteds), som utkommer i dag.

Uppkomlingen Andreas är en självupptaget osympatisk slarver som missköter det mesta och sänds iväg av sin välbärgade hustru till ett hälsohem för att bota sin galopperande alkoholism.

Han ojar sig över den strikta dieten och ägnar i övrigt tiden åt att slänga lystna blickar på ensamma damer, unga som gamla, friska som sjuka. Förlagan till Jordahls hälsohem tog i första hand emot syfilispatienter, som behandlades med kalla bad, en inte helt framgångsrik metod.

Många av de drabbade var kvinnor som smittats av sina makar och under svåra plågor förtvinade, på Augustenbad finns dessutom klassamhället väl manifesterat och bibehållet, vilket inte alls bekymrar vår lidande poet.

Med ett fördelaktigt yttre kommer man långt, är hans bistra insikt och Andreas drar sig inte för att uppvakta de kvinnor som kommer i hans väg, tämligen okänslig inför följderna av sina lustar.

Jordahl har hittat en smått road ton som låter henne skriva fram sin både allvarsamma och lustbetonade moralitet, utan att skriva oss alltför mycket på näsan – slutsatserna drar sig själva i takt med att historien rullar framåt.

Någon rättvisa finns inte i detta bistra lilla kammarspel och även om Andreas tar munnen full av fina ord är det bara utanverk som lärt sig att sockra omgivningen med.

Kanske är det den lättsamma tonen som gör att berättelsen någonstans drar mot folklustspel med sina välkända karaktärer, samtidigt som Jordahl nogsamt doppar sin pensel i svärta och blod.

Men denna berättelse är mer lättviktig än debutromanen, som i all sin ljusa ton rymmer ett universum som jag fortfarande lätt kan återkalla.

Kanske är Andreas inte en tillräckligt intressant karaktär för att texten ska engagera på allvar. Då hade den svårt sjuka överklassdamen Amanda varit värd en längre mässa, där finns ett drabbande öde långt från den obekymrade gamängen – stinkharen som ortsborna säger om hans sort.

Det är flyhänt genomfört, men Anneli Jordahl har visat att hon verkligen kan betydligt bättre än så här. Och jag tvivlar inte på att hon snart kommer med ytterligare något riktigt vasst efter denna mellanbok.