Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stjärnan lämnar Östersund

Det är spännande tider Bredbyns stolthet Fredrik Lindström har framför sig.
Inte bara sportsligt – utan personligt också.
Han ska nämligen bli pappa, skriver .allehanda.se

Annons

Han började inte med skidskytte förrän han var 14 års ålder men gjorde kometkarriär och slog sig som 18-åring in i landslaget.

Sedan dess har han sakta men säkert tagit steg för steg.

Nu är det bara sitt slutgiltiga genombrott han väntar på.

– Skallen, svarar Fredrik utan att tveka när jag frågar honom hur han har lyckats att ta sig dit han är i dag och fortsätter sedan:

– Jag har väl också talang men genom åren jag har träffat på många som saknat det där drivet jag har men är betydligt mer talangfulla än mig.

Hur är livet som skidskytt egentligen?

– Det är lite speciellt. Jag tränar väldigt mycket, och det är ju inte som ett vanligt åtta till fem-jobb där jag kan gå hem och göra precis vad jag känner för när jag är färdig för dagen utan skidskytt är jag dygnet runt, jag måste sköta kosten och se till att jag får tillräckligt mycket vila också.

Hur mycket träning rör det sig om?

– Jag har stegrat det år för år och är uppe på samma nivå, det vill säga ungefär 750 timmar fysträning och 100 timmar skytteträning per år, som de i världseliten och jag tror inte det går att träna mycket mer. Jag skulle kanske kunna lägga på 100 timmar till men jag tror det är bättre att försöka optimera träningen i stället. Det handlar ju inte bara om hur många timmar man tränar utan även om hur man tränar under dessa timmar.

Men 850 timmar! Man måste vara lite galen för att orka hålla på sådär, va?

– Lite kanske. (Skrattar)

Fast nu när säsongen är över kan du väl ändå koppla av lite åtminstone?

– Ja då. Jag har faktiskt tagit det lugnt i en hel vecka nu. Vi har en stuga i Borgafjäll så jag åkte upp dit och körde lite skoter, åkte slalom och fiskade.

Vad skönt!

– Det har det verkligen varit! Det är en väldig anspänning under säsongen, man tänker inte så mycket på det när man är mitt uppe i det men när allt är över slår det en, och det är viktigt att bara få slappna av ett tag efter säsongen och slippa all stress och press. Annars tror jag att man hade bränt ut sig.

Några stora pengar inom skidskyttet är det väl inte heller?

– Det finns de som tjänar riktigt bra, även om det är stor skillnad om man jämför med fotbollen och hockeyn, men de är inte många.

Det gäller helt enkelt att prestera?

– Precis.

Hur klarade du dig innan du lyckades slå dig in i landslaget?

– Jag hade tur som hade föräldrar som stöttade mig.

Har det verkligen varit värt allt slit?

– Det är klart att jag har tvingats försaka en del, men ja, det har det faktiskt varit. Jag tycker ju det här är så jäkla roligt!

Vad gör du för att rensa tankarna då?

– Då ger jag mig ut i naturen. Det är där jag trivs som bäst.

Hur ser du på den gångna säsongen så här med lite distans till allt?

– Helt nöjd är jag förstås inte, jag hade ju hoppats kunna ta ett kliv fram den här vintern och ta en OS-medalj och i stället tog jag ett halvt steg bakåt, men ganska nöjd är jag i alla fall. Jag gjorde trots allt betydligt bättre resultat i Sotji än under OS i Vancouver. En 28:e plats var min bästa placering i Vancouver och i Sotji var min sämsta en 18:e plats

Hur besviken var du över att du inte lyckades ta någon OS-medalj?

– Det var som att luften gick ur mig. Allt kändes bara skit.

Det låter som att du har kommit över den värsta besvikelsen i alla fall.

– Det har jag.

Många menar att det hänger på dig nu när Björn Ferry och Carl-Johan Bergman har lagt av. Är det inte jobbigt med den pressen?

– Jag tycker faktiskt bara att det är roligt.

Jag har förstått att ni planerar att flytta hemåt.

– Det stämmer. Jag och Sara ska bli föräldrar i slutet av sommaren och vi vill komma närmare våra familjer så vi flyttar till Örnsköldsvik i början av sommaren.

Spännande!

– Verkligen!

Hur tror du det kommer att gå att kombinera ditt liv som skidskytt med ett liv som småbarnsförälder?

– Jag har faktiskt ingen aning. Det är nog mycket som kommer att förändras, jag har ju levt ett ganska inrutat liv, men det är svårt att veta hur det kommer bli. Det här är ju något helt nytt för mig. Fast det känns väldigt spännande och även om det säkert kommer bli lite mindre sömn emellanåt så tror jag att det kommer ge mig mycket energi.

Har du någon koll på hur det fungerar med föräldraledighet och allt sådant där när man har ett jobb som det du har?

– Nej. (Skrattar)

Hur många år till tänker du egentligen fortsätta med skidskyttet?

– Det är inte omöjligt att jag fortsätter i tio år till, de flesta skidskyttarna gör sina bästa resultat efter dem har fyllt 30 år och Ole Einar Björndalen som tog två guld i Sotji är 40, men det är inte säkert. Mycket kan ju hända på så lång tid. Fast jag kommer hålla på till OS i Pyeongchang 2018 i alla fall, om nu inget oförutsett inträffar vill säga, och det hade varit roligt att vara med i VM 2019 också om Östersund får det.

Vad är ditt mål?

– Jag ska bli bäst i världen!

Hur långt efter de allra bästa är du?

– En bit. När jag är på topp känns det som att jag är riktigt nära dem men jag måste bli jämnare. Inte minst i skyttet som jag hade problem med den här säsongen. Där finns det mycket tid att tjäna.

Har du bestämt dig för vad du ska göra den dagen din skidskyttekarriär är över?

– Nej. Jag har faktiskt inte funderat så mycket på det. Fast det hade ju varit roligt med ett jobb som gör det möjligt för en att vara ute i naturen mycket.