Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stor triumf för ökad kvinnlig jämställdhet

Om kvinnosakskämpen Fredrika Bremer levt i dag skulle hon ha jublat över gårdagens svenska ärkebiskopsval.

Annons

För när Lunds biskop Antje Jackelén nu äntligen nådde ärkebiskopsämbetet som första svenska kvinnliga präst, var det samtidigt en stor triumf för jämställdheten.

Visserligen har Svenska Kyrkan och religionen i allmänhet minskat i betydelse under tidens gång. Men är det någonstans där det debatterats, skanderats och funnits ett öppet motstånd mot kvinnligt yrkesutövande över huvud taget, så är det just inom kyrkan.

Därför var det inte bara en personlig seger för tysklandsbördiga Antje Jackelén det som hände när hon i går med röstsiffrorna 174 mot 103 slog ut sin huvudmotståndare Ragnar Persenius från Uppsala. Det var samtidigt en stor feministisk framgång i ett sammanhang som annars i decennier präglats av väldigt patriarkaliska drag.

Kvinnoprästmotståndet är gammalt. Så sent som 2008 gjordes en enkät där 584 kvinnliga svenska präster utfrågades – hälften ansåg sig ha blivit personligt trakasserade i sin yrkesroll, utifrån kön. Betänk: Det var bara fem år sedan.

Antje Jackelén är ingen duvunge. Hon har drygt trettio års prästerfarenhet. Det lär behövas. För när den första euforin lagt sig är det inget lättskött pastorat som väntar henne.

Tvärt om har Svenska Kyrkan utvecklats till en allt mer politiserad institution samtidigt som teologin någonstans, om inte abdikerat så åtminstone hamnat i skymundan. Sak samma med det ekumeniska: Sekulariseringen har tagit över och där måste Antje Jackelén börja sin balansgång.

Kvinnoprästmotståndet är inte heller utrotat. Även i vårt moderna och upplysta tidevarv finns de som ännu har Paulus 1:a Korinterbrev som rättesnöre: Om att kvinnan ska tiga i församlingen – alltså ska hon heller inte få bli präst.

Det är absurt och otidsenligt, men finns där ändå som ett skämmigt inslag, om än mer i fjärran nu än förr.

Mer påtagligt är att en av Svenska Kyrkans främsta teologer Eva Hamberg mitt under förra veckans utfrågningar av ärkebiskopskandidaterna, fann dessa samtal på en alltför låg intellektuell och teologisk nivå, varför hon helt sonika hoppade av alla sina uppdrag med omedelbar verkan.

Eva Hamberg är ingen vem som helst. Hon är respekterad och ytterst kunnig, men ser kyrkan numer som alltför sekulariserad.

Här har Antje Jackelén ytterligare en varningssignal att ta på allvar. I en tid när medlemstappet fortgår och kyrkan inte längre har lika stor samhällsbetydelse som förr, är utmaningen betydande – men vem sa att ärkebiskopsämbetet skulle vara enkelt?