Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Striden om Norrlands andra stad

Enligt de senaste befolkningssiffrorna från SCB så har Gävle passerat Sundsvall som Norrlands andra största stad efter Umeå.

Annons

Det var egentligen ganska väntat för den som har följt statistiken ett tag. Båda kommunerna ökar sin befolkning, men takten har varit högre i Gävle vilket har gjort att Sundsvalls försprång successivt har minskat och nu är alltså Gävle förbi.

Att lista de största städerna kan förstås ha ett symbolvärde, men det stora problemet för Sundsvall är inte att staden har tappat andraplatsen utan att stadens attraktionskraft är för låg. Att åter bli tvåa i Norrland är till exempel inte ett särskilt välfunnet argument för att slå ihop kommunerna i Sundsvall och Timrå, även om det finns andra argument som talar för en sådan fusion.

Med en viss skadeglädje, antar jag, skrev Gefle Dagbladets ledarskribent David Nyström en artikel med rubriken "Sundsvall är irrelevant". På individnivå har Nyström säkert rätt. För de flesta Gävlebor är Sundsvall irrelevant. Liksom Gävle bara är en station där tåget stannar på vägen till och från Stockholm för många som bor i Medelpad. Eller möjligen den där staden man brukade åka till när Timrå IK spelade i högsta serien och det vankades kustderby.

Nyström argumenterar för att Gävle bör söka samarbete söderut i stället för norrut.

Han skriver bland annat i sin text att Gävle måste försöka locka till sig några av de 35 000 personer som årligen flyttar till Stockholmsregion, men "detta kräver att alla krafter i kommunen vänder Norrland ryggen och blickar söderut."

På kommunnivå vore det dock olyckligt om städerna längs Norrlandskusten i framtiden skulle samarbeta mindre än i dag. Det finns en lång rad frågor där det finns gemensamma intressen. Både Sundsvall och Gävle är gamla industristäder som kämpar för att hitta sin plats när industrisektorn sysselsätter allt färre personer. Båda städerna är också centrum i regioner som har det lite kämpigt. Där finns säkert möjligheter att lära av varandras misstag.

Det kanske mest uppenbara exemplet där mer samarbete är att föredra är infrastrukturfrågor. Ett dubbelspår för järnvägen mellan Härnösand och Gävle är inte bara något som vore bra för oss i Västernorrland, det skulle till exempel också förbättra möjligheterna för arbetspendling mellan Gävle och städerna i Hälsingland. Något som skulle gynna Gävleborg som arbetsmarknadsregion.

Ur ett Gävleperspektiv är det förstås rimligt att, utöver att samarbeta med städerna längs Norrlandskusten, också blicka söderut. Det går att förstå viljan att knyta sig närmare det ekonomiska kraftbälte som Stockholm/Uppsala utgör. I takt med att Stockholmsregionen blir allt mer trångbodd så förflyttas gränsen vad som anses vara ett rimligt pendlingsavstånd. För samma pengar som man får en liten skrubb i centrala Stockholm kan man bo rätt gott i Gävle och samtidigt ha råd med pendlingskort.

Samtidigt ska man komma ihåg att avståndet fågelvägen fortfarande är 15 mil, med bil eller tåg ytterligare lite längre. Gävle kommer rimligen aldrig att bli någon exklusiv förort till Stockholm, alldeles oavsett hur mycket opinionsbildare i Gävle än önskar en sådan utveckling.