Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Styrningen är den svenska skolans största problem

En av de största granskningarna av den svenska skolan har släppts. Den kan bland annat peka på att lärarens roll och styrningen är två av skolans största utmaningar, inte friskolorna.

Annons

Skolinspektionen har släppt en ny rapport i dagarna, den är en av de största granskningarna som hittills gjorts av den svenska skolan. Data har samlats in sedan 2009 och bygger bland annat på 1 000 kommuntillsyner, 5 600 skolbeslut och 48 000 intervjuer med bland annat skolledning, pedagogisk personal och vårdnadshavare.

Mycket av det som kommer fram är redan känt, men det finns ändå ett antal poänger att göra. Att den svenska skolan har problem vet vi. Så även att politiken de senaste tio, tjugo åren eller så varit tämligen oförmögen att komma fram till en lösning och få ändan ur vagnen. Alliansen, och främst Folkpartiet, fick två mandatperioder på sig att försöka, men lyckades inte tillräckligt för att tillfredsställa medborgarna, som angett skolan som en viktig politisk fråga i många år. Fridolin å sin sida har tidigare sagt att han kan ändra riktningen på 100 dagar, något han lär få äta upp.

Styrning och åter styrning är ett av skolans största problem. Det är väldigt oklart vem som styr vem. Läraren ska styra i klassrummet, något som ofta misslyckas med en stökig miljö som följd. Rektorer ska styra över skolan och lärarna, men rektorns roll i Sverige är väldigt oklar. Hur mång av oss kan säga att vi vet vad en rektor har för ansvarsområde? Kommunerna är huvudmän men många av dem har för dåliga resurser och är för små för att kunna sköta det tillfredställande.

I skolinspektionens rapport får nio av tio kommunala huvudmän kritik för arbetet med att planera, följa upp och utveckla skolverksamheten. Ett förstatligande är inte något alexanderhugg på detta. Snarare handlar det om att små kommuner måste få bättre möjligheter att gå samman och samarbeta kring styrningen. Gärna genom maktdelning med lokala skolråd av föräldrar som kan bidra. I de fall där både huvudmän, ledning och lärare på en skola inte klarar av ansvaret att driva verksamheten kan tydligare ramar, fastare regler och mer detaljerad läroplan vara en väg framåt. Den som inte vet hur den ska styra kan hjälpas av en tydlig manual.

En annan viktigt poäng är att undervisningen i skolan är dålig på att anpassas till enskilda elever. De som behöver mer hjälp hamnar på efterkälken, och de som behöver utmanas och kan gå före får för liten möjlighet att göra så. Fyra av tio elever i årskurs nio säger i rapporten att de är understimulerade och var fjärde vårdnadshavare uppger att deras barn skulle behöva mer stöd. Skolans one-size-fits-all-modell fungerar med andra ord sådär.

Den nya rödgröna regeringen står inför en stor utmaning. Lärarnas status måste höjas, styrningen måste bli tydligare, huvudmännen kommer behöva hjälp att reformera sig. Att dumpa ut friskolorna är däremot ingen lösning. Enligt rapporten får kommunala skolor överlag kritik i något högre utsträckning, vilket är extremt välavvägd tjänstemanalingo för att säga att friskolorna generellt är bättre. Man borde börja med titta på de skolor som klarar sig sämst i stället för att hela tiden attackera friskolorna för en mer konstruktiv väg framåt.