Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Kvarnlöf om sitt 2013

Det var först när jag tittade på bilderna på skärmen som jag såg det. Hur skogen liksom växte från hans huvud och hur hans huvudform blev annorlunda.

Annons

Det kändes så rätt, att en del av jorden växte in eller ut från hans huvud. För han var verkligen en världens man där han likt en smällkaramell susade ner för de nypistade backarna. Kan du se det?

Mitt år har handlat om människor, stora som små. Mötena har varit både roliga och sorgliga och alla har de gett mig något. Genom sina likheter och olikheter har de fascinerat mig. Jag har även fått en förebild. För vem vill inte vara en Olof Herling, 91 år och susa nerför pisten?

Så vill jag bli som gammal, jag hoppas att jag då fortfarande tänker, att vi varje dag kan välja den vi vill vara.

Han brukade ta färdtjänst till backen men denna dag i januari hade jag äran att få skjutsa Olof. Vilken människa jag fick träffa! Vilken ynnest att få vara nära denna man en hel dag en dag. Han var så rolig också. Jag minns att han gillade min mössa. Vi tappade byglar och jag ramlade, sen drack vi varm choklad.

Så skrev jag om mötet med Olof i Lördag, och det fick en vändning som jag aldrig kunde föreställa mig.

Länstrafiken i Åre läste troligen också reportaget, för sedan ville de ta ifrån Olof hans färdtjänst. Han var för pigg.

När alla byråkratiska kvarnar hade malt färdigt fick han ändå till slut rätt.

Med alla minnen i huvudet ringer jag honom precis innan jul.

Det första han med stolthet i rösten säger, är:

– Vet du var jag har gjort i dag? Jag har varit och hämtat årskortet.

Jag häpnar, han är sig lik.

• Hur många åk blev det då sedan vi sist sågs, frågar jag.

– 38 skiddagar blev det men så fick jag lunginflammation och slog huvudet en gång också. 

Han har fyllt 92 år och tränar för fullt.

– Jag går till gymmet tre gånger i veckan, jag känner att benen är starkare än vanligt. 

Vi pratar vidare om Leif GW Persson, en saknad kärlek, sorgen och någon ljudbok han lyssnat på som han inte kommer ihåg namnet på.

– Jag kommer inte på det. Men med ålderns rätt, som jag brukar säga.

Och så skrattar han. 

– Det är ju så här, jag vill framträda som en ambassadör för min ålder, det är allt jag vill.

– Tänk att få vara som du när jag är 92 år! säger jag.

– Du vet att du har många år kvar. Fortsätt med din ljusa utstrålning, för det är så här, man måste skaffa sig ett inre ljus för att få ett yttre. 

Han är inte bara en tuff skidåkare, han är klok också. 

Och så citerar han Viktor Rydberg. Det känns som ett bra slut på telefonsamtalet och på året.

"Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,

vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,

det är en skörd, som undan honom bärgas,

ty den hör evigheten till.

Gå fram, du mänsklighet!

var glad, var tröst,

ty du bär evigheten i ditt bröst".