Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Suverän Flinck briljerar

Strängt taget tror jag Thorsten Flinck lika suveränt skulle klara vilket material han än valde att göra.

Annons

När han rejält försent kliver på Storsjöteaterns scen torsdag kväll dröjer det inte länge innan vi förlåter honom också den attityden, eller om det är hans erkända scenskräck som spelar in.

Charmigt och självironiskt kommenterar han sig själv, omständigheterna och situationen innan han griper sig an kvällen, med ett fokus som är bedövande.

Manuslapparna dråsar ner på golvet, han lägger in den ena prillan efter den andra, sparkar av sig skorna, svettas, tömmer massvis av läsk och gör en sanslöst bra föreställning.

Här finns en nerv hela vägen och i varje nummer, både om han innantill läser en omtumlande dikt om kärlek eller spelar luftgitarr till Kenny Håkanssons rutinerade komp.

I andra akten av denna helaftonskväll, där de båda gör 17 nummer på två timmar, ger oss Håkansson en vacker gitarrutflykt innan Flinck river av en vibrerande sekvens ur Doltor Glas.

Han förklarar sin kärlek till Hjalmar Söderbergs prosa, stilsäkert och starkt. Men liksom för att balansera allvaret gör estradören Flinck också en grovkorning och plump buskisketch - briljant i all sin flamsighet.

I förbifarten kallar han sig själv en uttrycksmaskin och ringar in förmågan att gestalta i princip vad som helst, från schlager till drama. Därför blir Taubes ”Pepita dansar” en av kvällens höjdpunkter, svidande vacker.

Att publiken stående ropar in extranumren är logiskt. En kväll att minnas.