Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svårt att flytta hem igen

Annons

Jag var på Z-länskommunernas rekryteringsmässa i Stockholm för ett år sen, bra initiativ, men stora löften om kommande pensionsavgångar ger inte oss som vill hem något.

Tio års erfarenhet säger att platsbanken har i snitt 100 jobb i Östersund. Andra kommuner når sällan över 20–30 jobb.

Dessa jobb söker jag i konkurrens med arbetslösa och nyutexaminerade som har 10 000 kronor lägre löneanspråk.

Även om jag sänker mitt löneanspråk, så tror ingen att jag är seriös när jag söker ett arbete som ligger så mycket lägre än det jag har.

En tröttsam process där jag gång på gång söker jobb trots att jag är överkvalificerad och det inte finns några andra jobb. Eller ta ledigt och åka upp på intervjuer som kostar både tid och ork bara för att senare få ett nej.

Politiker säger att vi (oförklarligt) har den högsta urbaniseringstakten i världen. Förklaringen som jag ser det är att de få arbeten som finns styr folket. De får finna sig i att flytta sitt liv dit de får ett arbete.

Det som saknas i beskrivningen är att det antagligen finns fler som motvilligt urbaniserar i avsaknad av alternativ.

För mig känns det så självklart att anledningen till vårt fenomen helt och hållet är beroende av en politik som tillhör världens sämsta.

Efter tio år börjar jag att ge upp min dröm: livskvalitet, villa, natur och skapa familj. Jag tvingas nöja mig med att bo i en överprissatt etta på 30 kvadratmeter i närförort som kostar lika mycket som ett hus i Torvalla.

Ska vi verkligen ha det så? Varför får vi som vill hem ingen uppmärksamhet?

Vad gör politikerna för att ta vara på den möjlighet att vända en negativ utveckling som vi som vill flytta hem utgör?