Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sven-Erik Edenström

En kraftkarl från Rätansböle har slutat sina dagar.

Annons

Då min far Willy 1971 träffade Sven-Erik på Linköpings lasarett, trodde väl ingen av de två att det skulle utvecklas till en livslång vänskap. Men de gick och småpratade i korridorerna under tre månader. Sven-Erik hade ramlat rakt ner i cementgolvet på kraftstationen där han jobbade. Han låg där på golvet och det rann blod från munnen och örat. Han nästan dödförklarades.

Sven-Erik var en riktig överlevare. Han körde bland annat av vägen med sin tjänstebil då han var på väg till kraftverket efter ett larm. Bilen for upp i skogen och ställde sig på nosen och ett halvt ton material samt verktyg rasade ner på förarplatsen. De som kom först till olycksplatsen trodde att Sven-Erik låg där under, ringde till Gunnel och sa att Sven-Erik nog var död. Men han hade åkt ur bilen och liftat till Östersunds lasarett med bruten arm. Eller när han skulle måla om huset i Rätansböle och brakade ner från stegen ett antal meter. Gipsvagga i sex månader och hemma igen.

Efter Sven-Eriks och fars sjukhusvistelse 1971, började vi åkta upp till Sven-Erik och Gunnel. Eller så kom de ner till oss någon vecka på sommaren, när höet var bärgat. Det blev som en tradition att träffas någon gång under sommaren. Jag hade förmånen att få växa upp med Sven-Eriks och Gunnels barn, Ann och Britt som var i min ålder.

Det där med avstånd är lite svårt att ta på för oss som kommer nerifrån. Sven-Erik och jag skulle ta oss en tur för att kolla hur det såg ut med lingonen. Vis från något år tidigare, när vi hade tagit en "sväng", så nollställde jag trippmätaren på min bil. Vi for iväg och var borta hela dagen. Väl hemma i Rätansböle igen, frågade jag Sven-Erik hur mycket vi åkt. "Jaa, det blev väl några kilometer". Vi hade åkt 16 mil!

Sven-Erik var som en farbror! En härlig man, alltid med glimten i ögat. Och han kom med sina björkramar.

Ett år när vi var där uppe och stod på gårdsplanen i Rätansböle och tittade ut över Vemdalen och Björnrike och solen lyste på bergstopparna sa jag: "Vet du fint du bor?" Sven-Erik lade armen om mig och sa: "Man kan se sig trött även på det här."

Så var han, enkel och med härliga svar. Det var det som gjorde Sven-Erik så underbar.

Sven-Erik och Gunnel blev som en tillflykt, då jag på den tiden jobbade på ett ordinarie jobb och på fars firma, 60-70 timmar i veckan, under många år. Byggde hus och fick fyra ungar som var lika välkomna till Sven-Erik och Gunnel. Och även om det var körigt, så försökte vi åka de 62 milen (enkeltur), för att hälsa på i Rätansböle varje sommar. Vi upplevde alltid att vi var välkomna. En vecka uppe hos Sven-Erik och Gunnel gjorde att man kunde pusta ut från vardagen och all stress. Sven-Erik och jag, ibland med far, hittade på allt möjligt. Ibland försökte vi reda ut hela världshistorien, med blandad framgång.

Det var verkligen avkopplande att komma upp till Sven-Erik. Att åka upp till deras tjärn och bada i Sven-Eriks handgrävda damm efter att ha badat bastu i den vedeldade kaminen. Eller att sitta vid deras fäbodvall och grilla korv. Vilken avkoppling det var och ingen stress där inte.

Jag undrar hur mitt liv hade varit utan Sven-Erik?

Nu har Sven-Erik efter gott förverkat liv, slutat sina dagar. Vi träffas väl igen för fortsatta diskussioner.

Våra tankar går till Gunnel och barnen Ann, Britt, Thomas och Susanne, som har mist en genomtrevlig pappa.

Vi från Motala:

Mats Boström med barnen Mia, Mille, Linda och Moa samt Britt-Mari Fredriksson plus farsgubben Willy