Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenne drar fortfarande publik

Pojkbandssångare och flickidoler kommer och går. Bara ett fåtal består.

Annons

Jag vet en person vars stjärna aldrig dalar. Han heter egentligen Sven Ove Hedlund. Jag möter honom i hotellvestibulen på Grand i Östersund på allhelgonalördagen och frågar: Läget?

Så där på medelålders mäns sätt.

– Det är bra, svarar Svenne. Jag jobbar på.

– Är du lika eftertraktad i dag som när det begav sig?

– Hur då? Som på Hep starstiden på 1960-talet?

Han sjunker ner i vestibulfåtöljen där vi är omgivna av norska shoppingturister och skrattar. Min fråga blir lite av en dörröppnare. Tror jag verkligen på allvar att det kan vara som då?

– Nej, nej, säger han, det är ju inte direkt hysteriska 14–åriga flickor han sjunger för längre.

Nä, såklart. Men Svenne Hedlund är fortfarande ett namn. Och han drar ännu publikskaror till krogspelningarna runt om i landet.

– Dagens publik är väl till stor del sådana som var min publik då samt deras barn, när vi var unga. Men både vi och dom har åldrats. Det är ju sånt som sker.

Jag tittar intresserat på Svenne Hedlund.

I det här landet finns många gamla, välbeställda, före detta stjärnor inom musik och sport, med trendiga kläder och välputsade skor. Sådana som på något sätt famlar efter att hålla sig kvar i flydda storhetstider.

Mannen framför mig i sittgruppen verkar inte tillhöra dessa. Tvärtom sitter här en 68–årig man, som jobbar på. Som fortfarande gör det han älskar mest av allt, nämligen att sjunga popmusik. Att uppträda. Han är klädd i jeans, en vit grovt stickad polotröja och en svart jacka. Han bär mörka glasögon och han har distans till den tid då han och de andra i popgruppen Hep Stars var störst i landet och hade flera hundratals spelningar varje sommar.

Svenne Hedlund har burit sitt åldrande med heder.

Han har slitit ut en Hep Stars–besättning och är inne på sin andra. 50 år har gått sedan bandet startade och det ska firas till våren med en särskild Hep Stars–turné.

Svenne Hedlund är välbehållen.

Jag frågar så där lite fördomsfullt:

– Branschen är ju känd för att vara fylld av droger och missbruk. Hur har du själv klarat dig genom åren?

– Bra. Jag har aldrig hamnat i något sådant och aldrig har jag blivit erbjuden något. Nä, det har varit väldigt lugnt. Bara man får ta sig en bira och en konjak till kaffet då och då så är jag nöjd. Rökat slutade jag med för 15 år sedan.

Vi kommer in på tiden med Hep stars och jag förundras över historien.

Det var 1964 och ett ungt popband från Stockholm gav sig ut på spelningar runt om i landet. En dag slog de igenom och plötsligt var hundratusentals unga svenska flickor och en hel del pojkar också för den delen, beredda att kasta sig ut och befolka publikplatser på de mest märkliga orter. Bandet blev oerhört populärt, men sångaren, som klev på hösten 1964, skulle bli ännu mer populär.

Det var unge Svenne Hedlund, då sångare i ett band från "Sumpan", som hette Clifftones.

Svenne skrattar till och berättar hur det gick till:

– Det var dåvarande organisten i bandet, Hasse Östlund, som ringde och sa att deras dåvarande sångare, Janne Frisk, hade åkt uppöver Norrland på turné med dragspelaren Erik Frank, och han undrade om jag kunde tänka mig att ställa upp och sjunga några låtar.

Jag säger:

– Och du hoppade på direkt?

– Ja, jag frågade först om det skulle ske om någon vecka eller så, men då svarade han, nej, nu direkt.

Och så blev det. Han hoppade med, och de lyckades genomföra den där spelningen. Och en ny stjärna var född.

– Jag var alltså vikarie i Hep stars. I dag har alla ur grunduppsättningen försvunnit och det är bara jag kvar.

– Bara vikarien kvar alltså?

– Haha, ja, så är det. 

Östersund är frostigt. Och dimman hotar att bädda in hela Stortorget i ett diffust grått intet.

Då följer jag Svenne Hedlund en bit längs Prästgatan när han letar en bankomat. Jag märker att folk tittar. De känner igen en kändis. Och det är inte jag.

Svenne har bra koll på Östersund och Jämtland. Spelningarna har varit många och han nämner bland annat Jamtli. 

Plötsligt säger han:

– Du, det skulle vara kul om du kunde leta upp det där gamla klippet från senhösten 1964, eller möjligen tidigt 1965. Då blev vi intervjuade av ÖP efter en spelning på ett ställe någon mil västerut från Östersund.

Åre? undrar jag.

– Nej, inte så långt, bara högst ett par mil. Det var en ort som stavades med ett par bokstäver vill jag minnas.

– Jaha, Ås, måste det vara. Ni spelade på Tengens i Ås?

– Ja, så var det nog. Efter spelningen kom det fram en journalist från ÖP som frågade vad vi hade för ambitioner med vårt spelande och Janne Frisk eller möjligen Lelle Hegland svarade "Vi ska bli störst!" och den rubriken blev det. Det där var innan vi hade slagit igenom.

– Jag tyckte det var kaxigt.

Jag tar några bilder på Svenne Hedlund och jag förbannar det grå ljuset. Det är svårt att få till det.

– Ska du dokumentera allt? undrar Svenne och skrattar.

Jag ger mig till slut, och vi tar varandra i hand och jag tackar för intervjun och önskar lycka till med kvällens spelning på en krog i Östersund.

Precis när Svenne vänder sig om och går mot hotellet och jag vänder för att gå mot redaktionen kommer två kvinnor gående längs Prästgatan. De går först förbi Svenne Hedlund, men sedan vänder de och kommer tillbaka.

Den ena kvinnan säger:

– Får man ta ett foto när det är en kändis i stan?

– Javisst, säger Svenne Hedlund och ler. Ska du inte vara med på bilden själv?

– Jo, gärna.

Jag får snabbt upp kameran och tar några knäpp. Sedan frågar jag kvinnorna:

– Så ni kände igen honom?

– Javisst, det är så många bra låtar man förknippar med honom. Både med Hep Stars och när det var Svenne och Lotta.

– Åhh, tack, säger Svenne.

En av kvinnorna sjunger:

–  En bang, en boomer, boomerang

Dum de dumm dumm de dumm de dumm dumm ...

Och så går de tillsammans bort längs Prästgatan i den allt grådisigare eftermiddagen.

Annons