Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svenska missionärer tog fajten

4 oktober – tidigare en protestdag mot löntagarfonder – blev 1999 Kanelbullens dag.

Annons

I år lade Stiftelsen Expo och Röda korset rabarber på bulldagen och utropade den till en ”symbol för omtanke och antirasism.” I toleransens namn bjöds det landet runt på kanelbullar.


Det är en bra idé. Kanelbullen är en fin symbol för det snälla Sverige. Utveckla den 4 oktober och avveckla idén att göra näraliggande 9 oktober till en minnesdag för avskaffandet av den svenska slavhandeln. En motion med det innehållet har klokt nog flera gånger avslagits av riksdagen.
Sveriges medverkan i den transatlantiska slavhandeln har ventilerats från och till de senaste åren. Högljudda kvasiradikaler jobbar hårt på att jämställa oss med Europas stora slavhandlarnationer. Faktamässigt är det ett svårt projekt - högt räknat svarade fartyg med någon koppling till Sverige för 0,1 procent av den transatlantiska slavhandeln. Och att Sverige förbjöd slaveriet först 1847 är snarast ett tecken på att fenomenet var närmast okänt på hemmaplan (slaveriet på västindiska S:t Barthélemy, svensk koloni till 1878, var det vedervärdiga undantaget men ön är trots allt närmast en kuriositet i vår historia.)
En motbild till försöken att dra alla ”vita” över samma rasistiska kam gav historikern Adam Hochschild i sin lysande bok ”Kung Leopolds vålnad” (Ordfront, 2001) om belgarnas bloddrypande framfart i Kongo. Hans hyllning till de svenska missionärer som tog ställning mot förtrycket – en kongolesisk rebelledare beskrevs av en missionär som ”en afrikansk Engelbrekt,” ett makalöst påstående på 1800-talet – förtjänar att lyftas fram. Gärna över en kopp kaffe med kanelbulle den 4 oktober.