Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svenskheten – en jämställd hederskultur?

Min farmor var en bokslukare av rang och lämnade efter sig en diger samling litteratur från hela 1900-talet när hon dog.

Bland annat en bok av författaren Willa Cather, som hette O Pionjärer och skulle visa sig bli en långt mer tankeväckande upplevelse än jag någonsin hade kunnat ana.

Romanen handlar om en svensk invandrarfamilj i USA i slutet av 1800-talet, men till skillnad från Wilhelm Mobergs berömda romansvit är den här skriven av en amerikansk författare för en amerikansk publik, baserad på de invandrartäta miljöer i Nebraska som Cather själv växte upp i.

Berättelsen börjar när familjen Bergson slår ner bopålarna i obruten Nebraskaterräng och det mesta i den kretsar runt dottern Alexandra, hur hon och hennes tre yngre bröder kämpar för att få marken bördig.

Så långt är historien rätt förutsägbar men det som händer sedan överraskade mig i flera led.

För när gubben Bergson ligger för döden och vill försäkra sig om att gården överlever när han är borta så är det viktigt för honom att det mest dugliga barnet tar över rollen som familjeöverhuvud.

Därför utser han Alexandra. Detta upprör visserligen två av de yngre bröderna men de fogar sig eftersom de vet att han har rätt.

Det är det ena. För färgad av min tid och den kollektiva historieuppfattning som jag är del av så tog jag för givet att en 1800-talspappa oreflekterat skulle ha utsett en av pojkarna till överhuvud även om dottern var dugligast. Men Willa Cather gör en poäng av att svenskarna inte är som andra när det kommer till sådana saker.

Sedan kommer det andra.

Yngste brodern Emil är Alexandras store favorit i livet. Bandet mellan de två syskonen är mycket starkt och därför blir chocken desto större när helvetet bryter lös i slutet av boken. För då visar det sig att Emil har förälskat sig i Alexandras bästa väninna, en invandrare från dagens Tyskland. En livlig och kärleksfull ung kvinna som är olyckligt gift med en svartsjuk och frånvarande amerikan.

Emil brukar gå dit för att hänga på gärdesgården och prata med henne, men en dag kommer Maries man hem full och ertappar dem när de sitter och samtalar i trädgården. Han blir vansinnig, hämtar geväret och skjuter både Marie och Emil till döds. Sedan flyr han byn men blir upphunnen, fångad och fängslad.

Alexandra är förkrossad. I ett slag har hon förlorat sin lillebror och sin bästa väninna och hon åker till stan för att besöka mördaren i hans cell.

Och här kommer det blir riktigt anmärkningsvärda.

När den ångerfulle mördaren ser att Alexandra kommit för att träffa honom tar han för givet att hon kommer med hatiska förebråelser.

Men istället förlåter hon honom.

Emil och Marie har vanärat sina familjer anser hon och förtjänade därför att dö. Hon lovar mördaren att stödja honom i rättsprocessen och kämpa för att han ska få moralisk upprättelse. För vad skulle han annars ha gjort när han hittade grannpojken hemma hos sin fru?

Willa Cather har alltså växt upp med svenskheten inpå knuten och beskriver den som en hårt arbetande och jämförelsevis jämställd hederskultur som i grunden är varm och omhändertagande men hellre ser sina älskade mördas än att låta sin familj leva i vanära.

Och kanske var vi etniska svenskar så på den tiden.

Eller så var vi det inte.

Oavsett vilket så ger berättelsen oss anledning att tänka efter lite.

För om det stämmer. Om svenskheten var den hederskultur som Willa Cather målar upp, då har vi på allvar anledning att fråga oss vilka vi var egentligen, och vilka vi är, i förhållande till hur vi uppfattar oss själva. För det är sådant här vi slentrianmässigt brukar tillskriva andra kulturer som ett slags kvitto på vår egen förträfflighet.

Men om det inte stämmer, då är det olyckligt för O pionjärer blev en amerikansk bestseller och var definitivt med att forma Nordamerikas uppfattning av Sverige och svenskarna på den tiden.

Och är det något man verkligen inte behöver när man kommer till ett nytt ställe, så är det att folk går runt och sprider nedvärderande saker om en som inte stämmer.

-

Här har ni ett litet urval av Marcus Berglunds tidigare krönikor:

Om jamska: Fyra förklaringar till att vi jämtar kan verka trögtänkta.

Om humor: Konsten att vara djupt oenig utan att bli osams.

Om demokrati: Vad skulle hända om vi börjar rösta som på 1800-talet?

Om medmänskighet: Konsten att inte bli ihågkommen som ett episkt rövhål.

Om HBTQ-historia: Östersundaren som förändrade världen och glömdes bort och Fyra nyanser av manlighet.

Om politik: Velpottornas revansch.

Om ungdomen: Mitt enda råd till ungdomen.

Om Norrland: Aftonbladets tre Norrlandsresor och Norrland och vredens druvor.

Marcus Berglund 063-16 16 17 marcus.berglund@mittmedia.se