Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sverige behöver inte fler näringspolitiska häxmästare

Den gamla fackpampen Stefan Löfven har rätt i att Sverige behöver en bättre innovationspolitik. Första steget borde vara ett perspektivskifte. Där fokus läggs på marknaden snarare än universiteten.

Annons

Forskning i all ära. Men forskningsresultat är i sig inte en innovation vilket ofta tycks vara slutsatsen i den allmänna politiska debatten i Sverige.

Om så vore fallet så skulle Sverige redan ha världens bästa innovationspolitik. Men forskningsresultaten måste först utmanas på marknaden innan det kan kallas för en innovation. Ett forskningslabb kan inte komma fram till helheten. På marknaden ges forskningsresultatet en chans att behovsprövas och därmed omsättas till en hållbar idé.   

Som ett litet exportberoende land är vi särskilt utsatta för omvärldens konkurrens. Det svenska näringslivet kan aldrig slappna av och luta sig tillbaka uppfyllda av tidigare resultat. Snabbt kommer vi då se Sverige omsprunget av andra nationer och av bättre företag.

Bruttonationalprodukten, ofta kallad BNP är den totala summan av den ekonomiska aktiviteten i ett land. Av vårt totala BNP utgör exporten ungefär 50 procent. Det är en ökning från 30 procent på mindre än 40 år. Det är svårt att sammanfatta exportens betydelse för vårt välstånd. Men våra välfärdsambitioner är direkt beroende av den och mer än vartannat jobb. Det handlar inte bara om jobben i industrin. Utan andra arbetet runt industrin som aldrig skulle uppstå utan den. Underleverantörer, restauranger, handelsplatser med mera.

Jag har svårt att tänka mig att någon av våra riksdagsledamöter inte känner till det här sambandet. Men trots att näringslivet ständigt förnyar sig för att hänga med i omvärldens konkurrens så haltar den politiska idéutvecklingen. Nya politiska reformer för att stärka den svenska konkurrenskraften är i grunden ofta gamla återuppväckta förslag.  

Därför är det något förvånande att den som gjort sig till expert på häxkonsten att väcka döda förslag till liv är just Stefan Löfven. Han med sin bakgrund i IF Metall och den svenska basindustrin borde ha förståelse för den kritik som framförts mot socialdemokratins iver att centralisera näringslivet. Han borde vara den näringspolitiska förnyare som svensk politik behöver. Tyvärr är han samma gamla politruk från arbetarrörelsen som vi sett så många gånger tidigare.

Första löftet var en SM-medalj i kreativt politiskt nonsensspråk när han lanserade förslaget om "innovationskatapulter". Där staten får till uppgift att rädda nystartade bolag som kraschar. Sedan kom löftet om att en industrikansler skulle tillsättas. Jämförelsen med europeiskt 1930-tal har gjorts tidigare. Jag behöver därför inte själv ta upp den jämförelsen. 

Istället kan jag konstatera att den socialdemokratiska vanföreställningen lever kvar. Att näringslivets framtid kan centraliseras och avgöras bakom stängda dörrar innanför regeringskansliet.

Näringslivseliten tycker säkert det är trevligt att dricka grogg med statsministern och ragga lättförhandlade skattepengar. Men i slutändan borde det vara den bästa affärsidén som går vinnande i den privata sektorns eviga tävlan – inte bolaget med bäst relation till den politiska maktsfären.