Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sylvia Andersson

Sylvia Andersson har avlidit i en ålder av nästan 92 år. Närmast anhöriga är barnen Kim, Lennart och Lena och deras familjer.

Annons

Sylvia var bördig från Ångermanland där hon växte upp i den lilla byn Hällby, utanför Junsele. Redan som 9-åring arbetade hon som getare, vallade kor och getter på sommarloven. Hon bodde då, med någon mjölkerska på en fäbodvall, långt hemifrån. Där lärde hon sig också att kärna smör och göra ostar och baka tunnbröd.

I juni 1942 cyklade Sylvia och en väninna från Vindeln till Östersund, cirka 20 mil, där hon träffade Stig Andersson. Han jobbade på Asea och var dessutom brottare. Det sa klick och ett halvår senare ringde bröllopsklockorna. De fick barnen Kim, Lennart och Lena och äktenskapet varade till Stigs död 1982. Deras stora intresse var naturen, att fiska och plocka bär och svamp i den jämtländska fjällvärlden.

Sylvia har alltid varit duktig att handarbeta, sy, virka och sticka. På 40-talet arbetade hon i Anna Lindströms hemstickeri, som låg på Prästgatan. Sen köpte hon en egen stickmaskin att ha hemma på Ringvägen, och varje kväll stickade hon på olika beställningsplagg till sena timmen. Det var strumpor, tröjor, koftor, som hon sålde för att dryga ut hushållskassan. På den tiden fick vi barn äta lunch hemma och inte i skolan, och vi var tacksamma att mamma alltid väntade med god mat, som pölsa, blodpudding, falukorv och makaroner. Ibland blev det kalops och en hårdbrödkaka med senap på!

Under 27 år arbetade Sylvia också som skolstäderska, varav 20 år på Parkskolan. Det är många elever som kommer ihåg vår mamma och fortfarande berättar minnen om henne. Hon ställde alltid upp för skolbarnen men kunde också vara sträng och rättvis och säga till på skarpen, när någon uppfört sig illa. Med humorn som vapen.

Sylvia var en riktigt rolig berättare. Allt ifrån barndomens skräckhistorier när hon som barn, ensam fick pulsa genom skogen, i djupsnö, 3 km till skolan. Målande beskrev hon alla som hon träffade, vittran, skogsfolk och skrömt. Och roligare upptåg när hon och hennes väninnor klädde ut sig och lurade och skojade med sina män. Ett sätt för dåtidens kvinnor att oskadliggöra mannens makt…

Sylvia hade också andra jobb; husfru på Grand Hotell vid Stora torget, samt i serveringen på Jamtli och Aspnäs värdshus på Frösön.

Hon har dessutom sytt tre folkdräkter, allting för hand, till sina döttrar och sig själv. Mamma har också virkat, i tunn linnetråd, stora vackra sängöverkast, varsitt till oss barn. De tog många år att färdigställa.

Sylvia var en färgstark och energisk kvinna som var en klar medelpunkt i familjen och bland vänner. Hennes hemlagade måltider kommer vi att sakna. Hon kunde laga allt. Och så gott!

På bästa sätt ska vi försöka föra traditionen vidare. Att sylta, safta, göra inläggningar och långkoka. Vi var de första i stan som hade tryckkokare! Mamma var, innan hon blev sjuk, fullt klar och medveten om allt, läste dagstidningen, lyssnade på radion och hade ett stort intresse i de sköna konsterna. Genom sina barn, som arbetar med kultur, har hon också fått tillgång till teater, musik, och konst.

Sylvia älskade att samla sina barn med familjer. Då var det fest. Hennes 91-årsdag firades hos syster Lena. Alla gästerna var samlade när mor Sylvia gjorde entré.

Klädd i slokhatt, solglasögon, röda läppar, långt cigarrettmunstycke sjöng hon med en Zarah Leandersk mörk altstämma: "Vill ni se en stjärna, se på mig! Ni får mycket gärna, se på mig!"

Nu är hon en lysande stjärna på himmelen, vår kära, lilla, mamma Sylvia. Hon fattas oss.

Kim Anderzon

dotter