Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack, det har varit ett privilegium

I dag skriver jag mina sista artiklar på Östersunds-Postens ledarsida. Efter nästan åtta år som politisk redaktör söker jag nya utmaningar men inom samma tidningshus.

Annons

Jag får återvända till redaktionen där jag en gång började, som sportreporter. Det blir en rolig upplevelse.

Opinionsbildande är grannlaga. Ibland har det varit svårt, ibland kontroversiellt men aldrig för en sekund tråkigt. Tvärt om utgör varje dag ett spänningsmoment. Ingen vet i förväg vad som väntar. Det är journalistyrkets tjusning och massor har hänt inom politikens värld sedan våren 2006, såväl internationellt, nationellt som i Jämtlands län.

Alliansens segertåg, arabländernas försök till demokratisering, på länsnivå en mindre trevlig strukturrationalisering inom modernäringen jordbruket men också besöksnäringens allt starkare positionering: Det här är bara axplock av alla händelser. Plus de sociala mediernas raketutveckling, där varje skeende idag transporteras jorden runt på ett ögonblick med allt vad det innebär av ökad öppenhet och stegrat informationsflöde.

Det har varit inspirerande att försöka kommentera allt detta på ÖP:s ledarsida. Inte minst alla läsarkontakter har gett stimulans och ny energi, även om alla samtal långt ifrån strukit redaktören medhårs. Men det hör till spelets regler. Även jag har utdelat kängor. Förhoppningsvis har de som träffats förmått se kritiken professionellt.

När det här skrivs mörknar det ute och från mitt arbetsrum är utsikten vidunderlig upp mot Rådhusets fasadbelysning. Adventsljusen ger maktens boning ett särskilt lugn så här mellan jul och nyår.

Här sitter jag med ÖP:s grundare Agaton Burmans gamla 1800-talsstol på armlängds avstånd. På väggen hänger ett foto från 1930-talet där dåtidens tidningsmagnater med chefredaktören Effe Magnusson i spetsen, poserar stolt.

Här inne huserade även Sven "Plex" Petersson innan han tog sats mot Stockholm och tv-sporten, liksom min förste chef Nils Röhne.

I den här miljön har jag haft förmånen få sitta och kommentera många intressanta fullmäktigemöten runt om i länet och följt samhällslivet i övrigt.

Men nu städar jag ut mig. Nyfikenheten att få göra annat blev till sist för stor. Denna journalistkårens yrkessjukdom är samtidigt vår största drivkraft: Viljan att upptäcka nya saker.

Så tack för den här tiden, det har varit ett privilegium.