Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Talande omslag och affischer

Yranveckan är i full gång. Två utställningar som kopplar ihop konst och populärkultur visas under Yran. Och båda bjuder på resor tillbaka i tiden …

”Progressive posters & gimmic covers” heter utställningen som i dag, har vernissage på Galleri S i Östersund. Där finns den kvar till på söndag. Det är en utställning som vänder sig till alla som var med på slutet av 1960- och 1970-talet och alla som önskar att de varit med då. Utställningens nyaste inslag är den vackra transparenta skivan och omslaget som Robert Rauschenberg gjorde till Talking Heads ”Speaking In Tongues” 1983.

Utställningens affischdel består främst av rader av screentryckta affischer som gjordes av Adrian Honcoop. Adrian kom till Uppsala från Holland i mitten av 1960-talet och blev kvar. I silkscreenteknik skapade han affischer till alla tänkbara evenemang som ägde rum i Uppsala. Till musikfester, politiska möten, teater, ja, allt. Och alla dessa handgjorda affischer säger rätt så mycket om den tid de skapades i. En del är väldigt rakt på och politiska. Andra har ett mer psykedeliskt uttryck. Men i alla finns en eller annan bildmässig knorr.

Adrian Honcoop var en mästare på den teknik han använde och hans konstnärsgrupp runt Studio S betydde en hel del för musikrörelsens framväxt i Uppsala på den tiden. Ett antal av dessa unika handgjorda tidsdokument är till salu på Galleri S.

Den del som kommer att roa de flesta på Galleri S är ändå den del som är full med skivomslag från 1960-talet fram till 1983. Här visas dels just de omslag som var fulla av rena gimmickar som ett hål man skulle stoppa en ballong igenom, utfällbara djur, kartor eller bandet själva, plåtlådor och uppfinningsrikedomen var total. Skivomslagen var en lekstuga för massor av konstnärer, eller personer med konstnärliga ambitioner, och ibland är det svårt att förstå att skivbolagens ekonomiavdelningar släppte igenom en del av idéerna. Mycket bör ha kostat betydligt mer än det smakade, om man säger så.

På en vägg hänger ett urval av Andy Warhols alla omslag. På en annan vägg ett skönt collage av svenska skivomslag från 1970-talet. Och här finns också många klassiska omslag som Patti Smiths första album med omslagsfoton av hennes vän och kärlek Robert Mapplethorpe och andra skivomslag varav några ansågs så utmanande och provokativa att de drogs in – då i stort sett alltid på grund av alltför mycket naket eller sexuella anspelningar.

Gå till Galleri S och upplev en tid när konst och musik gick hand i hand. I dagens märkliga värld betyder ju inte längre omslagen till albumen ett dugg. Men i stället kan man se att affischkonsten har fått ett nytt uppsving. Där har ju Storsjöyran varit lite före sin tid när man sedan tidigt 1990-tal låtit Kåre Henriksson göra sina affischer. Men när det gäller skivomslag var det i alla fall utan minsta tvekan bättre förr …

På Lars Bolin Gallery kan vi sedan i fredags möta en stor utställning med fotografier av den brittiske fotografen Terry O’Neill. O’Neill, som fyller 74 år nästa vecka, började jobba professionellt som fotograf 1959. Han är internationellt mest uppmärksammad för sina foton av Elton John, som han följt på turnéer. Men många av hans porträtt av kända personer hänger också numer permanent i National Portrait Gallery i London. Som vi alla som träffade honom kunde märka, så har Terry lätt att få kontakt med folk. Detta verkar också ha varit hans främsta tillgång som fotograf.

Bilderna som hänger på Lars Bolin Gallery är mestadels från 1960 och 1970-talet även om där finns en Elvis Costello från 1990, Al Pacino 1995 och 2000-talsfoton av Nelson Mandela, Amy Winehouse och Kate Moss.

Terry O´Neills absoluta styrka är att fånga de speciella ögonblicken, duvan som sätter sig oväntat på Audrey Hepburns axel, den gigantiska Grand-Danoisen som ställer sig på bakbenen bredvid David Bowie, Frank Sinatra med livvakter bland badande på piren i Miami, Bruce Springsteen vandrande nerför gatan i LA samma dags som ”Born to run” släpps och så när håret blåser in över ansiktet på en cigarrökande Birgitte Bardot. Det är tidlösa magiska ögonblick som går utanpå det mesta.

Men när han hamnar i studio och ska ägna sig åt vanligt porträttfotografi så är det inte längre särskilt magiskt även om de som porträtteras är världskända. Där är han ingen mästare utan mest bara en porträttfotograf i mängden.

Utställningen på Lars Bolin Gallery är sevärd på alla sätt. Det är en tidsresa tillbaks till en tid när kändisar verkligen var kändisar i årtionden; och inte bara i fem minuter för att de hånglat i någon fånig tv-såpa. Och det är så skönt att de flesta fotografier är i svart och vitt, och inget annat.

Det är lätt att förstå varför den här typen av utställningar är så populära runt om i världen just nu och varför så många är beredda att betala ganska stora pengar för ett signerat foto, ja, signerat av fotografen och inte av den porträtterade. Vi har i dag gärna en slags längtan till en annan tid än den tid vi lever i. Och ett foto av Frank Sinatra eller Brigitte Bardot blir i sig en bit av just en annan tid i ett annat skimmer än dagens bistra verklighet. Stjärnor som Sinatra och Bardot finns inte 2012, så är det bara, på gott och ont givetvis.

Utställningen finns kvar till 5 september.