Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tänk att slippa förstå allting

På kyrkogården vid Frösö kyrka har man hittat rester av kroppar som kan vara från 1200-talet.

Annons

Jag betraktar bendelarna. En människa. Tanken svindlar. Vem var hon? Ett obetydligt liv längs en okänd väg. Ett möte i taget. Någon att älska. Några förluster. Några dåliga val och så några goda. Hälsa och kraft, småningom avtagande. Ålderdom. Ett trött hjärtas sista slag. Namnet ristat i sten. Kanske. Älskad och saknad. Sedan glömd.

Jag vill dela några ord om det obetydligas omätliga betydelse.

Hösten kom så hastigt den här veckan att jag nästan kan ange klockslaget. Jag skulle kunna säga att jag längtat efter den. Att den långa varma sommaren rustat mig för blåst och kyla, att jag hälsar hösten välkommen, men det vore bara delvis sant. Därför säger jag inget. Om 150 dagar eller så får jag åter dela en god Chablis till Blåskjellstallriken med hustrun på vår balkong. En trösterik tanke. Apropå det obetydligas gränslösa betydelse…

Jag brukar likna utsikten hemifrån vid en altartavla. Sedan några veckor tillbaka tjänstgör jag i den altartavlan, och från mitt nya arbetsrum ser jag nu en annan altartavla. När hösten strax klätt av trädens bladverk kan jag nog se vardagsrumsfönstret till min boning. En obetydlig prick i en småstad vilkens existens få människor känner till. Samtidigt den plats där jag slagit ner tältpluggarna ganska hårt, med avsikt att stanna kvar. Ett hem.

Jag återkommer ständigt till upplevelsen av litenhet, och den gläder mig. Tänk att slippa förstå allting, att slippa räcka till i alla sammanhang, att få vara svag! Oket av självtillräcklighet är tungt att bära. Förmodligen beror det på att självtillräcklighet är ett definitionsmässigt omöjligt tillstånd. Vi behöver varandra! Så är det här i altartavlan och så är det på andra sidan bron, därhemma. Så är det var jag än befinner mig. Jag behöver Dig! Och Du, tack och lov, behöver mig. Tänk att vara behövd, att få bli tagen i anspråk, att få göra skillnad för någon! Oket, längs livsvägen, av att förväntas bidra med det lilla man kan i en mänsklig gemenskap är skonsamt. Ibland kanske bidraget är så litet att det gränsar till ingenting. Och ändå kan det förändra allt. Apropå det obetydligas gränslösa betydelse.

Jag värjer mig mot olusten över exponeringen av kropparna som nu ligger i dagen för vetenskapens skull. Jag korstecknar tyst, välsignar, och lämnar kyrkogården och jag tänker att de nog ändå inte är helt glömda.