Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tanken på dialekter har hemsökt mig


Jag är trött. Det kan inte hjälpas. Det är november, livet har rört sig mellan ytterligheter ett tag, och det är när den känslan infinner sig, som orden griper tag i mig. De som är formulerade på dialekt.

Annons

Som några ord jag snappade upp på en kompis Facebook-sida. Hon publicerade en bild från Piteå och skrev: ”Känn du längtet komma?” Jag vet inte vilken dialekt det är, om det ens är det, men inte är det rikssvenska i alla fall. Jag kände längtet. Efter något.

Tanken på dialekter har hemsökt mig efter att ha läst den nya (och första!) biografin över Birger Norman (1914–1995) – journalist, författare, krönikör, debattör, poet, stockholmare, ångermanlänning, socialdemokrat och så vidare. Jag har stött på ett dialektmysterium.

Norman gav ut ett 30-tal böcker, nästan alla på storförlaget Rabén & Sjögren. Han skrev 1350 krönikor i Metallarbetaren och Palme tog starkt intryck av hans penna. Men hans diktsamling ”Utanikring”, skriven på ångermanländska och utgiven av det lokalbaserade förlaget CeWe i Bjästa – blev överraskande nog den riktiga storsäljaren. Totalt 40 000 exemplar. I modern tid har sådana upplagesiffror för lyrik inte skådats sedan Harry Martinssons ”Aniara”.

Förordet är fränt. Norman skriver:

”Det egna språket blev något att peka bildningens finger åt. I gapskrattet låg skammen insyltad.”

I vår tid upplever jag att något håller på att hända när vi pratar landsbygd, storstadsnorm och urbanisering. Vi pratar både politiskt och förnuftigt om det, ifrågasätter, diskuterar och agiterar. Men vi pratar inte så mycket om känslorna, inte om platsens betydelse för rötterna, eller dialektens betydelse för hemkänslan, vilken sannolikt är lika universell som underskattad.

Trots genombrottet för landsbygdsfrågor i den politiska debatten, känner jag mig till och med lite trött på politiken. Kanske är det den nya kulturministerns floskler när jag hade hoppats på något mer, kanske är det den fortsatta avsaknaden av visioner och känslor bland de styrande.

Även på den punkten stod Birger Norman för något annat, nämligen övertygelsen om att samhället går att förändra med politik, och att det bör göras. Att världen och folket går att förbättra genom kultur och folkbildning. Och att han ger sin syn på författarens roll på dialekt, förstärker budskapet.

De här orden, från dikten ”Författar” får ni på ångermanländska, men jag tror de är universella. Och oöversättliga:

Poesi ä int rimma

å tocke.

Dä ä å tvätte ur yga

så du si

vanåsch du håll hus

i väla.