Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tävlingen som ledde till döden

En kall natt i maj 2011 dödsstörtar en välutbildad 31-åring från stegen inne i ett halvfärdigt vindkraftverk på Ollebacken i Hammerdal. Han faller elva meter.

Nu finns svaret på varför det hände.

Artikeln publicerades i ÖP 21 januari 2012.

Annons

Han kom från Småland men bodde i Malmö. Till skillnad från sina närmaste arbetskompisar hade han flera års universitetsutbildningar bakom sig, både i teknik och meteorologi. De flesta andra montörerna i arbetslaget bodde i Piteå. De var yngre. Men de hade en sak gemensamt; de var alla nybörjare i vindkraftsbranschen och hade hoppat på jobbet för att det verkade som en spännande utmaning, något nytt. Alla i arbetslaget kände varandra väl. Enligt en av montörerna var det "som att ligga i lumpen. Man kände varandra mer än sin egen familj".

Totalt jobbade åtta man i laget. 31-åringen och flera andra var inhyrda av bemanningsföretaget Palm och Partner Bemanning i Malmö. Arbetsgivare var det tyska företaget Enercon med svenskt huvudkontor i Malmö. Det var Enercon som hade konstruerat verken i den park som nu växte upp på höjden ovanför Sikås och Hammerdal.

31-åringens uppgift var att tillsammans med de andra montörerna resa vindkraftverken. Med hjälp av en kran lyfte de tornets delar, de fyra meter höga och flera ton tunga betongringarna. Betongringarna staplades på varandra som enorma lekklossar som blev allt mindre och mindre i diameter ju längre upp i toppen de placerades.

Hotell Gamla Teatern i Östersund var arbetslagets hemmabas. Det var där montörerna bodde, åt och försökte sova. Det gick inte så bra när studentfesterna pågick i maj.

En måndagseftermiddag i slutet av maj startar nattskiftet. Arbetslaget kommer från en veckas ledigt. De samlas på Gamla Teatern och åker sedan till Ollebacken.

Veckan börjar inte bra. I stället för att sätta i gång med ett nytt torn får skiftet ägna första natten åt att justera arbeten på ett redan färdigt verk. Det strular en hel del. Natten blir ett "skitpass" enligt montörerna. Motgångarna fortsätter nästa natt. I stället för de fyra timmar som det ska ta att flytta lyftkran och utrustning till det obyggda tornet, tar det sju timmar. Två nätter och laget har ännu inte åstadkommit något på höjden.

När teamet kommer till Ollebacken tredje kvällen hoppas de att dagskiftet åtminstone har lagt på tre betongringar och hunnit med det krångliga och tidsödande jobbet med att lyfta i transformatorn, den så kallade E-modulen. Den väger bortåt 14 ton och ska stå på botten av vindkraftverken. Därför måste den lyftas in över kanten på den tredje ringen, tolv meter upp.

Tyvärr. Dagteamet har bara hunnit lägga på två ringar. Det är kallt, det blåser och så är det något fel på kranförarens radio.

Allt eftersom betongringarna läggs på och tornet växer ska en tung invändig arbetsplattform flyttas upp. Dessutom ska de inre väggarna kläs med fyra stegar som leder till toppen. Det gör torntypen till en ny och hittills oprövad modell.

När 31-åringen och hans kompisar har fått upp kvällens första ring, det tredje segmentet, upptäcker de att den hamnar snett. Det märks inte förrän de redan har lyft upp arbetsplattformen och monterat stegarna. Så det är bara att sänka plattformen, ta bort stegarna, göra om allt igen. Det går inte fort.

För att vinna tid gör arbetslaget två saker när de monterar stegarna igen. Två saker som de aldrig har gjort förr.

De struntar i stoppskruvarna i stegändarna, de som ska se till att livlinan på den som klättrar inte hoppar ur av misstag. De fäster inte heller stegarna ordentligt i skarvarna mellan betongringarna. Det ska de göra sedan, när transformatorn har lyfts in, har de tänkt.

Efter matrasten ska de göra det. Efter midnatt.

Samtidigt som montörerna under stigande irritation jobbar med vindkraftstornet, går fristen ut för Enercon att åtgärda de allvarliga brister i säkerheten på Ollebacken som huvudskyddsombudet har larmat om.

Huvudskyddsombudet Sandra Olsson är serviceelektriker. Hon är fast anställd av Enercon och är knuten till huvudkontoret i Malmö. Hon har aldrig varit till anläggningen utanför Hammerdal.

– Men jag lyssnade på medlemmarna. Jag fick indikationer på att man hade infört en helt ny metod utan att det hade gjorts någon riskbedömning, säger hon.

Sandra skrev en begäran om arbetsmiljöåtgärd och gav Enercon två veckor att göra en riskbedömning och rätta till de risker som innebar fara. Den 25 maj gick fristen ut. Enercon hade inte vidtagit de åtgärder som Sandra krävt.

Samma vår vägrade ett helt annat arbetslag, som byggde vindkraftverk i Uddevalla för Enercons räkning, att fortsätta jobba om de inte fick instruktioner och säkerhetsrutiner.

Det var samma arbetsmoment som arbetslaget vägrade att utföra i Uddevalla utan instruktion som gjordes på Ollebacken natten mellan 25 och 26 maj.

Efter olyckan vittnade 31-åringens arbetskompisar om hur stressade och irriterade alla var över fördröjningarna. Bara resultatet räknades. Resultatet var när tornen växte på höjden. Det var det roliga med jobbet. Interna tävlingar mellan de olika skiften låg i luften. Det var inget som beställarna av vindkraftparken kände till. De lokala ägarna till Ollebacken trodde att arbetet låg tre veckor före tidsschemat. Att allt var lugnt.

Internt var uppfattningen en annan. Det gick rykten om att tyskarna byggde snabbare. Montörerna kände att tyskarna låg på Malmökontoret som i sin tur pressade Piteåkontoret som i sista led låg på team-ledaren i Hammerdal. Lagen uppfattade att det fanns ett ultimatum, byggde de inte snabbt nog skulle tyskarna ta över.

"Man genar för att tjäna minuter, så att momenten går fortare". "Jag arbetade säkrare i början när man säkrade sig hela tiden, men när man har arbetat en tid börjar man att gena, man har tappat respekten för riskerna", är några citat från montörerna. "Efter hand började man tumma på säkerheten. Segmenten lyftes upp trots att det blåste för mycket och innan limmet på segmentet hade härdat klart. I slutet förstod vi att det skulle hända en olycka", är ett annat.

Enercons interna utredning visar, precis som Sandra Olsson larmade om, att det saknades instruktioner över hur det skulle gå till att lyfta in E-modulen. Riskanalysen fanns inte. Teamledarna vid de olika skiften satt i baracken med administration i stället för att operativt leda jobbet. Flera montörer var upplärda av andra, i sin tur självlärda montörer.

– Teamledaren satt i baracken och var fullt upptagen med att fylla i blanketter om vilket lim som användes och det skulle skrivas i flera ex och skickas kopior till Tyskland och Malmö, men vad som hände på bygget utanför hade han ingen koll på, säger en person med inblick i jobbet.

Trots att de som reste tornen inte hade jobbat länge, hade de redan utvecklat en farlig säkerhetskultur. Tävlingsmomenten mellan arbetslagen var en del av den kulturen. Att ta risker en annan. En helt annan faktor var dålig mat. Snabbmat, smörgåsar och pizza dominerade.

När rasten är slut och natten har gått över till den 26 maj är det dags att lyfta in E-modulen in i tornet. Strålkastare lyser upp mörkret. Det blåser. Modulen blir ett stort vindfång. Den slår i både tornkanter och stegar. Den är svår att passa in. Stegarna är i vägen. En av montörerna tar på sig en sele och klättrar upp för att försöka styra in den tunga modulen för hand. Han kommer ihåg att stegarna inte är ordentligt fastskruvade och för med handen sin säkerhetslina förbi glappet i skenan i skarven. Modulen strular trots hans försök att knuffa till den. Den går fortfarande inte att sänka ned i tornet.

Då reagerar 31-åringen. Han lämnar hastigt ifrån sig radion och rusar iväg och hämtar sin klättersele. Klockan är strax efter ett. Temperaturen visar på 3,8 grader. Det blåser 6–8 sekundmeter.

Ett av arbetsmomenten som montörerna har fått lära sig av företaget är hur man klättrar uppför stegarna. Eftersom tornet svagt lutar in mot mitten blir klättring på stegen som att klättra uppför ett överhäng. För att säkerhetslinan, den så kallade runnern, ska kunna löpa fritt i skenan, måste man ta spjärn med fötterna och luta sig bakåt.

När 31-åringen når elva meter upp kommer glappet i skenan mellan stegändarna. Linan glider ur skenan. Han faller handlöst ned i betonggolvet.

Montören som befinner sig på den andra stegen chockas. Han tar sig ned så fort han bara kan. Efteråt minns han att det var glapp i hans skena också.

Efter utredningen av olyckan kom Arbetsmiljöverket fram till att det borde väckas åtal mot arbetsgivaren Enercon.

Om det hade funnits instruktioner för hur E-modulen skulle monteras hade arbetet kunnat göras utan alla de störningar som ledde fram till att 31-åringen klättrade upp, menar verket. Instruktioner och riskbedömningar av olika moment borde ha funnits. Kontroll av stegarna likaså. Montörerna hade fått veta hur de skulle klättra, men inte fått någon "utbildning i att bygga vindkraftverket".

Enligt Enercons egna interna utredning handlar det i stället om att företaget var en ny aktör i vindkraftsbranschen. På några få år hade man expanderat kraftigt i Sverige och kraft och energi hade gått till att få verksamheten att fungera. Arbetsmiljön kom i kläm.

En några år gammal rapport om arbetsolyckor med dödlig utgång från Arbetsmiljöverket visar att en av orsakerna till att dödsolyckorna inom byggbranschen kraftigt ökade för några år sedan var tidspress och omfattande konkurrens.

– Det finns en helt annan syn på arbetsmiljöarbete inom företaget nu. Arbetsmiljöarbetet har ökat och skyddsorganisationen IF Metall fungerar bättre. Vem som ska stå till svars för olyckan får domstolen bestämma. Men någon kan ha mist sitt liv för att man inte har följt de föreskrifter och regler som finns, säger huvudskyddsombudet Sandra Olsson.

31-åringens kompisar i nattskiftet lämnade Hammerdal utan att återvända. De två sista tornen byggdes klart utan att de behövde vara med.

Artikeln publicerades i ÖP 21 januari 2012.